ny på jobbet

Barnen stod på led förväntasfulla okoncentrerad.
Med hjälp av engelska för oförstående öron och knackig låtsastyska beskrev jag en enkel övning.
"Så ungar, en riktigt fin snöplog i slalom. Det klarar väl ni?"
Stort leende och överentusiasm.
Lätta nickningar och glasartade förvirrade blickar som svar.
Jag åkte först och visade på mina (i förhållande) jätteskidor, barnen följde vingligt efter osäkra på om de skulle överleva dagen.
"ALLE KINDER ZUSAMMEN, SEHR GUT, SUUUPPPEEEEER" ekade över backen (som knappt är en backe, snarare ett fält, så platt att det nästan blir konkavt).
Vi åkte runt konor i glada färger, långsamt och metodiskt.
"Händer auf den(eller var det dem/der/das?) knie-någonting! GUUuuUUUuuuT!"
Det här gick ju faktiskt riktigt utmärkt, funderade jag. De lyssnar och de anammar metoden. Ja, jag är nog världens bästa lärare nästan. Alltid redo att fylla kunskapstörstande hjärnor med information om hur man svänger samtidigt som man sträcker ut armarna likt ett flygplan. Perfekt!
Så föll ett första barn, sedan nästa. Plötsligt låg alla utspridda över snön, i liften, bakom materialförrådet, i sporadiska högar skrikandes och skrattades på tyska, engelska, holländska, ja vad fan som helst.
Ingen panik, det är sådant som händer, mässade jag tyst för mig själv samtidigt som jag kastade upp unge efter unge på fötter och brölade "AUFSTEHEN, OPPSTAAN, STAND UP, ÖEEHHEEEmen lyssna då för helv..."
De fortsatte falla, som dominobrickor. Jag bet mig i tungan och plockade upp fem ungar i ett nafs.
Okej, det är inte hela världen, deras föräldrar är i alla fall inte här och klagar.
Så lyfte jag blicken upp mot backens(fältets) början och snart kunde jag urskilja, längs med horisonten, suddiga figurer i snöfallet. Föräldraarmén kom tågande.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0