makrokosmos

På något vis har jag tagit hem ytterligare en vuxenmedalj(roligare än poäng), en såndäringa gällande bilkörning.

Jag är pipskriksglad samt aningen skrämd. Är jag redan här? Denna känsla trots fyra års "försening". Aldrig att åldersnojan låter en vila.

Inte trodde jag att en sådan ambivalens skulle välla fram heller. HURRA JAG KAN TA MIG VAAAAART JAG VILL och nu bidrar jag ytterligare till att täppa igen luftrören på moder jord, låt mig försvinna med en vindpust lösas upp i virvlande höstlöv.

Överlag är det väl ändå positivt? Ja det måste jag säga. Det känns kort och gott HELBALL att vara tillåten att framföra en stor best längs vägarna som hostar ut stickande avgaser.

Vi borde skåla i champagne!

Nej vänta här nu, det går inte. Jag ska ju köra sen.

 

En liten teckning som förklarar saken.