det första hugget är det djupaste

På bara några timmar har jag odlat fram en präktig Cat Stevens-besatthet.
Det första fröet såddes igår då jag vid ett litet socialt samkväm i mitt kök tilldelades äran att agera dj(sv. låtbytare).
Min väns ipod pluggades in och jag tilläts frossa fritt i musikbiblioteket hans. Till skillnad från min dator som innehåller ungefär 100 låtar där Doctor Bombay av någon anledning har majoriteten, fanns här mängder av gott att finna.
Jag spelade David Bowie och Slagsmålsklubben, tyska slagdängor och någon slags kletig dubstep innan han uppenbarade sig, Cat Stevens(numera Yusuf Islam om man ska vara petnoga).
Så många år har gått sedan vi sist sågs. Jag minns hur min vän Jana vid femton års ålder upphetsat och med något lysande i blicken introducerade mig för den där lurvige 60-talssnubben. I mitt (eeeenbaaaart)White Stripes-skadade sinne tänkte jag: Jomenvisst, det fungerar väl att lyssna på.
Sedan glömde jag snabbt av det hela och gick vidare till Nirvana eller något annat jag ansåg värdigt för mina svartmålade ögon och piercade öron.

Det är underligt hur någon eller något man känt så länge plötsligt platsar in i ens mall, hur det ur ingenting byter skepnad.

Fast kanske är det jag som ändrat form.



Smakprov:

Hard headed woman

Father and son

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0