makrokosmos

rörelse i huset, i mitt hus. det har slutat skrämma men jag viskar ändå försiktigt; är det farligt? är vi sjukliga?
inget svar.
bortförklaringar som vind, och stenarna dråsar ner i trälåda. åska.
om natten lägger beslöjade röster tunga fårade händer över mitt bröst. flämtande kastar jag mig ur, spärrar upp ögonen i skymning och fokuserar hårt hårt, klappar bort sömngegg och kittlande hårstrån.
var är ni? vad vill ni? du? jag? är det jag som väntar där i skuggan, i hörnet?
tänk inte på det, tänk inte mer på det. fingrarna i öronen och lyss till minnet av mammas ord, till minnet av pappas skratt. betryggande osanningar.
jag låter kroppen sjunka tillbaka i dunbolster och bomull, men sinnena stannar en bit ovanför. vakande.