svävande
En gång, under en sval höstpromenad, fann jag ett leviterande löv.
Som liten hade jag uppfattningen om att mången myter och folksagor var sanningsenliga, särskilt de om skogen. Jag fantiserade om magiska krafter pulserande genom fraktala lövverk, om att strömningar i bäckar och åar var vilda vilsna själar, och jag trodde på ett större medvetande, kramande kring jorden likt ett mycel.
Känslan, tron, kom tillbaka för en stund då jag fann lövet svävande, och även om jag formats i rationalitet och vuxenregler så förbisåg jag i några sekunder den spindeltråd som glänste strax ovanför det knastertorra bladet.
Som liten hade jag uppfattningen om att mången myter och folksagor var sanningsenliga, särskilt de om skogen. Jag fantiserade om magiska krafter pulserande genom fraktala lövverk, om att strömningar i bäckar och åar var vilda vilsna själar, och jag trodde på ett större medvetande, kramande kring jorden likt ett mycel.
Känslan, tron, kom tillbaka för en stund då jag fann lövet svävande, och även om jag formats i rationalitet och vuxenregler så förbisåg jag i några sekunder den spindeltråd som glänste strax ovanför det knastertorra bladet.
Kommentarer
Trackback
