såja
Tänk vad plötsligt ett humör kan byta riktning.
Hela dagen låg jag i sängen, stirrade mig blind på väggen och upplevde min kroppslighet som ett igenrostat handfängsel.
Jag ville, klichéartat nog, bara försvinna. Flyga bort till tryggheten jag alltid famlar efter och aldrig finner.
Så klev jag till sist upp, klädde mig, drack ett glas fet mjölk och pratade lite kort om vardagsbestyr med min ena huskompis.
Som genom en handvändning blev jag plötsligt ganska nöjd och tillfreds över min tillvaro och tidigare inlägg känns nu lite pinsamt.
AMBIVALENSEN ÄR TOTAL VA?
Lovar att omfamna förnöjsamheten till nästa meltdown.
Hela dagen låg jag i sängen, stirrade mig blind på väggen och upplevde min kroppslighet som ett igenrostat handfängsel.
Jag ville, klichéartat nog, bara försvinna. Flyga bort till tryggheten jag alltid famlar efter och aldrig finner.
Så klev jag till sist upp, klädde mig, drack ett glas fet mjölk och pratade lite kort om vardagsbestyr med min ena huskompis.
Som genom en handvändning blev jag plötsligt ganska nöjd och tillfreds över min tillvaro och tidigare inlägg känns nu lite pinsamt.
AMBIVALENSEN ÄR TOTAL VA?
Lovar att omfamna förnöjsamheten till nästa meltdown.
verrückt
En sak som stör mig något otroligt är att jag fortfarande inte känner mig lugn, glad, lycklig. Det stör mig också att jag stör mig på det.
Jag förstår inte ens varför jag håller på, det var aldrig som att jag förväntade mig finna harmoni samma sekund jag satte foten i ett annat land.
Att vara människa, att leva, ja det är uppenbarligen ganska så mycket en pain in the ass. Förstå det någon gång då.
Gång på gång återvänder jag till att gräset faktiskt inte är grönare på andra sidan, så varför bli chockad/störd av att inse det ytterligare?
Idiotiska hjärna. förlegade förväntningar.
Dessutom tar det tid att vänja sig och mitt psyke är väl inte alltid helt stabilt.
Jag måste låta mig själv panika, jag måste låta mig vara rädd, ledsen, känna hemlängtan, ångesta, gå vilse och gömma mig lite under täcket.
Bara jag sen tar tag i det nya och försöker göra något av det.
(det löser sig)
Jag förstår inte ens varför jag håller på, det var aldrig som att jag förväntade mig finna harmoni samma sekund jag satte foten i ett annat land.
Att vara människa, att leva, ja det är uppenbarligen ganska så mycket en pain in the ass. Förstå det någon gång då.
Gång på gång återvänder jag till att gräset faktiskt inte är grönare på andra sidan, så varför bli chockad/störd av att inse det ytterligare?
Idiotiska hjärna. förlegade förväntningar.
Dessutom tar det tid att vänja sig och mitt psyke är väl inte alltid helt stabilt.
Jag måste låta mig själv panika, jag måste låta mig vara rädd, ledsen, känna hemlängtan, ångesta, gå vilse och gömma mig lite under täcket.
Bara jag sen tar tag i det nya och försöker göra något av det.
(det löser sig)
