makrokosmos

Snabbspolning. Månader som försvunnit under tjocka lager av snö. Fram ur tö kommer hem.
Att en plats kan vara så omfamnande trygg samtidigt så iskallt kramande.
Jag är fortfarande ambivalent inställd, velande.
Hur många kilon har jag lagt på mig egentligen under denna tröttande semester? Sju, åtta, hundra.
Jag är full av schnitzel och som alltid, förbryllelse.

Det var det det.
Nu har tiden jag aldrig trodde skulle gå, gått. Minnen, människor och skeenden har blivit till mina, allt samlat inuti en alldeles egen tid- och rumbubbla. Nu ska den spräckas, är, skrämmande.
Jag vet inte hur man är i Sverige. Hur man beter sig, vilket språk som talas, vilka jag känner och vilka som är främlingar.
Fyra månaders total isolering och jag är sjuk i huvudet.

När man börjar må bättre efter en dålig period, varför blommar då skammen och skuldkänslorna över att ha betett sig svagt upp på tankeängen? Tar över likt ogräs.
Jag behöver en riktigt skarp lie samt ättika i sprayflaska.

Trädstudie från sommaren. Helt orelaterad, men jag upptäckte den nyss i mitt arkiv(höhö).

Det som jag trodde var början på helvetet sinade så småningom för att nu vara nästintill helt borta.
Jag skäms en aning när jag tänker på det, men att utsätta sig själv för en mental köttyxa och sen festa fyra dagar i rad.. Det är kanske inte det klokaste.

Hehe.

Ordspyor, äkta spyor. Jag kan inte hejda mig själv längre. Jag går bärsärk, stormar fram, slåss och skriker ljudlöst. Biter huvudet av människor som menar väl, likt en svulstig och monstruös honsyrsa. Så många skeenden, jag ångrar, dols under lättsamma leenden. När tingen finns till hands förlägger jag dem i mörka gömmor. Rycks något ifrån mig faller jag samman. Fantasier förvränger förvildar. Håll käften.

Smutskläder korvar sig i hörnen under tunna dammslöjor. Det krispar lätt under hennes fötter när hon rör sig över röran. Brödsmulor och sönderrivna pappersbitar, knöliga från avdunstad väta, dansar runt bara tår i takt till röstmelodier. Ursprungsljud.
Golvet som en gång var skinande nytt har nu givit upp och knarrar fram trötta klagosånger. En önskan om fräschör.
Det blir senare skrattar hon, när jag har mer tristess att spendera på dödfödda göromål. Vi tar det en annan gång, en annan tid.
Tunna hårsnoddar viras runt bruna lockar med flinka fingrar och hon kysser spegeln adjö en sista gång innan dörren öppnas mot våren.

...och havregrynsgröt.

Vi vistas vid en vinglig gammal träbänk nära grusfotbollsplanen. Sandra, Lina, Martina och jag rör oss oroligt runt på platsen så som bara barn kan, petar med pinnar i marken, skrattbubbelpratar och drar i trassliga hårtofsar. Jag gnuggar envetet mina smutsiga jeansklädda knän, för ivrig på livet för att orka sitta still.
Vi har just sprungit över min barndoms stora och välbevuxna skolgård, vi har fortfarande andan i halsen och lungorna fulla av lekluft när Sandra ställer frågan:
-Vilka är ni kära i?
Rörelserna avtar. Det blir tyst.
Jag är sju år gammal och jag har aldrig ens tänkt tanken på att det där kallat kärlek skulle kunna gälla mig. Allt jag vet är att det är väldigt viktigt med romans och att man är dålig och fel om man inte är med om det, och det illa kvickt! Helst innan de första mjölktänderna lossnat.
Sandra, den med mest utåtagerande självförtroende tar till orda igen.
-Jag är i alla fall jättekär i Emil. Han har så fina ögon... Kom igen nu, vilka killar gillar ni?
Vårsolen letar sig in mellan träden och bränner mig i ögonen -vad väntar du på?, jag avvaktar och granskar de andra i gruppen. Lina skrapar blygt med sina sandaler i den svala jorden under våra fötter, och så fnissar hon fram samtidigt som en högröd färg blommar ut över hennes annars så bleka kinder:
-Julle i tvåan.
-Jag visste det! Jag gillar också honom lite, men mest gillar jag Sebbe. På alla hjärtans dag pratade han jättemycket med mig och lät mig vara med och spela fotboll. Tror ni han gillar mig? Det tror jag. Hoppas han frågar chans snart, jag skulle svara ja direkt! babblar Martina på som nu även hon återfått modet.
Vi skrattar med Martina, nervöst åt blygheten och de klappande hjärtan som tagit plats inuti.
Så riktas blickarna mot den enda som ännu inte yppat ett ord om saken. Jag.
-Dudå? Sandra flinar tufft.
Jag känner paniken picka mot insidan av pannbenet.
Kom på någon, något, snabbt. Du kan ju inte stå här och låta bli att vara kär förstår du väl?
-Öh...
Jaha, så ska du ta platsen som utomjordning ytterligare en gång? Dra till med en söt kille bara. Gör det. Nu.
-Ivar i Mysteriet på Greveholm! jag nästan skriker, resten av gänget ryggar tillbaka.
-..Jaha, ja okej. Han är ganska söt. viskar Martina, förskräckt av min plötsliga reaktion.
De andra håller med, nickar fundersamt.
Så ringer fröken i skolklockan och vi avslutar samtalet abrupt för att istället påbörja en språngmarch över sten och mossa. Sandra, Lina och Martina, alla glädjetjutande och lättade över att det första av många kärleksnystan är utrett.
Jag pinnar på, försöker hinna med i utvecklingen. Inom mig svider det av lögn och utanförskap.


*bild på öde och hotfullt landskap att likna vid ensamhet*