makrokosmos

Smutskläder korvar sig i hörnen under tunna dammslöjor. Det krispar lätt under hennes fötter när hon rör sig över röran. Brödsmulor och sönderrivna pappersbitar, knöliga från avdunstad väta, dansar runt bara tår i takt till röstmelodier. Ursprungsljud.
Golvet som en gång var skinande nytt har nu givit upp och knarrar fram trötta klagosånger. En önskan om fräschör.
Det blir senare skrattar hon, när jag har mer tristess att spendera på dödfödda göromål. Vi tar det en annan gång, en annan tid.
Tunna hårsnoddar viras runt bruna lockar med flinka fingrar och hon kysser spegeln adjö en sista gång innan dörren öppnas mot våren.