vad fan hände just?
-Den allmänna känslan stämplad på de senaste tio dagarna.
Varför är jag inte död än? frågade jag mig själv tidigt imorse när jag vaknade med sticksiga dreads i ansiktet och andedräkten från helvetet planterad på tungan.
Bredvid mig i den lite för trånga sängen låg en nyfunnen vän och snarkade. I min dammiga fåtölj, en annan. Rummet doftade av hud, värme och fis, och på golvet väntade sporadiskt avkastade kläder samt coca cola och rom-kletigt hushållspapper.
Min kropp reagerade inte när jag försökte röra på lemmarna, så jag låg kvar och insöp känslan av dekadens. Definitivt mer gemytligt än vad man kan tro.
Jag har avslutat en utbildning, en kurs. Jag har avslutat den och jag har blivit godkänd!
När vi alla satt där i den kvava föreläsningssalen avslutningsdagen, nervössvettiga och otåliga, var mitt namn det absolut sista jag förväntade mig skulle lämna lärarens läppar. Jag var inte ens särskilt ledsen då jag redan accepterat ett misslyckande och helst bara ville hem till sängen och sova av mig all stress och den där dunderförkylningen som självklart infunnit sig precis innan slutprovet.
Det teoretiska provet gick nämligen skit, jag förstod inte ett ord och all tyska jag någonsin lärt mig var som bortblåst. Det praktiska provet bröt jag ihop inför (i en skidbacken, snorandes och täppt hela vägen ner i halsen) men genomförde utan att minnas ett dugg hur det gick till efteråt.
Så kom det ändå, först efternamnet, sedan förnamnet. Jag kände igen det från någonstans...
Mitt trötta "sadface" förvandlades som i slow motion till ett gapande hål av överraskning.
Hurra!
Varför är jag inte död än? frågade jag mig själv tidigt imorse när jag vaknade med sticksiga dreads i ansiktet och andedräkten från helvetet planterad på tungan.
Bredvid mig i den lite för trånga sängen låg en nyfunnen vän och snarkade. I min dammiga fåtölj, en annan. Rummet doftade av hud, värme och fis, och på golvet väntade sporadiskt avkastade kläder samt coca cola och rom-kletigt hushållspapper.
Min kropp reagerade inte när jag försökte röra på lemmarna, så jag låg kvar och insöp känslan av dekadens. Definitivt mer gemytligt än vad man kan tro.
Jag har avslutat en utbildning, en kurs. Jag har avslutat den och jag har blivit godkänd!
När vi alla satt där i den kvava föreläsningssalen avslutningsdagen, nervössvettiga och otåliga, var mitt namn det absolut sista jag förväntade mig skulle lämna lärarens läppar. Jag var inte ens särskilt ledsen då jag redan accepterat ett misslyckande och helst bara ville hem till sängen och sova av mig all stress och den där dunderförkylningen som självklart infunnit sig precis innan slutprovet.
Det teoretiska provet gick nämligen skit, jag förstod inte ett ord och all tyska jag någonsin lärt mig var som bortblåst. Det praktiska provet bröt jag ihop inför (i en skidbacken, snorandes och täppt hela vägen ner i halsen) men genomförde utan att minnas ett dugg hur det gick till efteråt.
Så kom det ändå, först efternamnet, sedan förnamnet. Jag kände igen det från någonstans...
Mitt trötta "sadface" förvandlades som i slow motion till ett gapande hål av överraskning.
Hurra!
ny på jobbet
Barnen stod på led förväntasfulla okoncentrerad.
Med hjälp av engelska för oförstående öron och knackig låtsastyska beskrev jag en enkel övning.
"Så ungar, en riktigt fin snöplog i slalom. Det klarar väl ni?"
Stort leende och överentusiasm.
Lätta nickningar och glasartade förvirrade blickar som svar.
Jag åkte först och visade på mina (i förhållande) jätteskidor, barnen följde vingligt efter osäkra på om de skulle överleva dagen.
"ALLE KINDER ZUSAMMEN, SEHR GUT, SUUUPPPEEEEER" ekade över backen (som knappt är en backe, snarare ett fält, så platt att det nästan blir konkavt).
Vi åkte runt konor i glada färger, långsamt och metodiskt.
"Händer auf den(eller var det dem/der/das?) knie-någonting! GUUuuUUUuuuT!"
Det här gick ju faktiskt riktigt utmärkt, funderade jag. De lyssnar och de anammar metoden. Ja, jag är nog världens bästa lärare nästan. Alltid redo att fylla kunskapstörstande hjärnor med information om hur man svänger samtidigt som man sträcker ut armarna likt ett flygplan. Perfekt!
Så föll ett första barn, sedan nästa. Plötsligt låg alla utspridda över snön, i liften, bakom materialförrådet, i sporadiska högar skrikandes och skrattades på tyska, engelska, holländska, ja vad fan som helst.
Ingen panik, det är sådant som händer, mässade jag tyst för mig själv samtidigt som jag kastade upp unge efter unge på fötter och brölade "AUFSTEHEN, OPPSTAAN, STAND UP, ÖEEHHEEEmen lyssna då för helv..."
De fortsatte falla, som dominobrickor. Jag bet mig i tungan och plockade upp fem ungar i ett nafs.
Okej, det är inte hela världen, deras föräldrar är i alla fall inte här och klagar.
Så lyfte jag blicken upp mot backens(fältets) början och snart kunde jag urskilja, längs med horisonten, suddiga figurer i snöfallet. Föräldraarmén kom tågande.
Med hjälp av engelska för oförstående öron och knackig låtsastyska beskrev jag en enkel övning.
"Så ungar, en riktigt fin snöplog i slalom. Det klarar väl ni?"
Stort leende och överentusiasm.
Lätta nickningar och glasartade förvirrade blickar som svar.
Jag åkte först och visade på mina (i förhållande) jätteskidor, barnen följde vingligt efter osäkra på om de skulle överleva dagen.
"ALLE KINDER ZUSAMMEN, SEHR GUT, SUUUPPPEEEEER" ekade över backen (som knappt är en backe, snarare ett fält, så platt att det nästan blir konkavt).
Vi åkte runt konor i glada färger, långsamt och metodiskt.
"Händer auf den(eller var det dem/der/das?) knie-någonting! GUUuuUUUuuuT!"
Det här gick ju faktiskt riktigt utmärkt, funderade jag. De lyssnar och de anammar metoden. Ja, jag är nog världens bästa lärare nästan. Alltid redo att fylla kunskapstörstande hjärnor med information om hur man svänger samtidigt som man sträcker ut armarna likt ett flygplan. Perfekt!
Så föll ett första barn, sedan nästa. Plötsligt låg alla utspridda över snön, i liften, bakom materialförrådet, i sporadiska högar skrikandes och skrattades på tyska, engelska, holländska, ja vad fan som helst.
Ingen panik, det är sådant som händer, mässade jag tyst för mig själv samtidigt som jag kastade upp unge efter unge på fötter och brölade "AUFSTEHEN, OPPSTAAN, STAND UP, ÖEEHHEEEmen lyssna då för helv..."
De fortsatte falla, som dominobrickor. Jag bet mig i tungan och plockade upp fem ungar i ett nafs.
Okej, det är inte hela världen, deras föräldrar är i alla fall inte här och klagar.
Så lyfte jag blicken upp mot backens(fältets) början och snart kunde jag urskilja, längs med horisonten, suddiga figurer i snöfallet. Föräldraarmén kom tågande.
