vad fan hände just?
-Den allmänna känslan stämplad på de senaste tio dagarna.
Varför är jag inte död än? frågade jag mig själv tidigt imorse när jag vaknade med sticksiga dreads i ansiktet och andedräkten från helvetet planterad på tungan.
Bredvid mig i den lite för trånga sängen låg en nyfunnen vän och snarkade. I min dammiga fåtölj, en annan. Rummet doftade av hud, värme och fis, och på golvet väntade sporadiskt avkastade kläder samt coca cola och rom-kletigt hushållspapper.
Min kropp reagerade inte när jag försökte röra på lemmarna, så jag låg kvar och insöp känslan av dekadens. Definitivt mer gemytligt än vad man kan tro.
Jag har avslutat en utbildning, en kurs. Jag har avslutat den och jag har blivit godkänd!
När vi alla satt där i den kvava föreläsningssalen avslutningsdagen, nervössvettiga och otåliga, var mitt namn det absolut sista jag förväntade mig skulle lämna lärarens läppar. Jag var inte ens särskilt ledsen då jag redan accepterat ett misslyckande och helst bara ville hem till sängen och sova av mig all stress och den där dunderförkylningen som självklart infunnit sig precis innan slutprovet.
Det teoretiska provet gick nämligen skit, jag förstod inte ett ord och all tyska jag någonsin lärt mig var som bortblåst. Det praktiska provet bröt jag ihop inför (i en skidbacken, snorandes och täppt hela vägen ner i halsen) men genomförde utan att minnas ett dugg hur det gick till efteråt.
Så kom det ändå, först efternamnet, sedan förnamnet. Jag kände igen det från någonstans...
Mitt trötta "sadface" förvandlades som i slow motion till ett gapande hål av överraskning.
Hurra!
Varför är jag inte död än? frågade jag mig själv tidigt imorse när jag vaknade med sticksiga dreads i ansiktet och andedräkten från helvetet planterad på tungan.
Bredvid mig i den lite för trånga sängen låg en nyfunnen vän och snarkade. I min dammiga fåtölj, en annan. Rummet doftade av hud, värme och fis, och på golvet väntade sporadiskt avkastade kläder samt coca cola och rom-kletigt hushållspapper.
Min kropp reagerade inte när jag försökte röra på lemmarna, så jag låg kvar och insöp känslan av dekadens. Definitivt mer gemytligt än vad man kan tro.
Jag har avslutat en utbildning, en kurs. Jag har avslutat den och jag har blivit godkänd!
När vi alla satt där i den kvava föreläsningssalen avslutningsdagen, nervössvettiga och otåliga, var mitt namn det absolut sista jag förväntade mig skulle lämna lärarens läppar. Jag var inte ens särskilt ledsen då jag redan accepterat ett misslyckande och helst bara ville hem till sängen och sova av mig all stress och den där dunderförkylningen som självklart infunnit sig precis innan slutprovet.
Det teoretiska provet gick nämligen skit, jag förstod inte ett ord och all tyska jag någonsin lärt mig var som bortblåst. Det praktiska provet bröt jag ihop inför (i en skidbacken, snorandes och täppt hela vägen ner i halsen) men genomförde utan att minnas ett dugg hur det gick till efteråt.
Så kom det ändå, först efternamnet, sedan förnamnet. Jag kände igen det från någonstans...
Mitt trötta "sadface" förvandlades som i slow motion till ett gapande hål av överraskning.
Hurra!
Kommentarer
Trackback
