makrokosmos

De senaste två veckorna har sett ut såhär genom mobilkameran.


Födelsedagsfrukost för pappa. En bör se lyxen i att ha smör å bröd å fil på bordet var dag.


Sommarängen har anlänt i ingemanslandet mellan vår och grannarnas gård.


Jag var i Stockholmen ett tag. Det regnade.


Luktade på blommer.


Åt annan frukost.


Brödmängd.
"Bread makes you fat"
"Does bread make you fat?!"


Mer blomdoft.


Att knoga med pappersarbete är kanske inte det jag är bäst på trots allt. Mög.


En natt åkte mamma och jag till akuten då min strupe vägrade svälla av under en förkylning. Det var en mycket obehaglig händelse, men när vi äntligen fick återvända hem sken morgonsolen vackert genom askens grenverk och jag kunde andas ganska fritt igen.


Jag tänkte mycket på byn långt borta. Väger för och emot. Att återvända eller inte återvända.


Åter i Stockholmen, här på promenad i Midsommarkransen.


Blommer att binda i midsommarkransen..


Och gatukonst.


Promenadpatrullen.

Här är ett stycke jag skrev på ett forum alldeles nyligen. Texten kom ur en diskussion gällande den generella trivseln på högstadiet. Jag har gjort några ändringar, dels för att jag gillar finslipning men också för att passa bättre in i bloggformatet.

Jämfört med många andra hade jag det bra på högstadiet.
Och med bra menas inte att jag glatt trallade till skolan var dag och skattade mig lycklig tillsammans med ett tryggt kompisgäng, nöjd och tillfreds.
Nej, här betyder "bra" att jag klarade mig undan dagliga glåpord, våld, förnedring och att stötas ut.
Ibland blev jag kallad för plugghäst och ganska ofta för surkärring av några killar i klassen som inte kunde ta att jag ifrågasatte dem då och då, men de var småflugor, lätta att vifta bort.

Jag hade min lilla blyga grupp med vänner och vi gottade oss i våra egna små dramor, men det var aldrig någon organiserad mobbing tack och lov.
Min klass var rakt igenom mycket lugn och relativt skonad från dumheter, dock hade vi ungefär noll sammanhållning, noll engagemang. Ett allmänt pisstråkig gäng helt enkelt.

Så långt allt väl!

Men jag hatade det ändå. Jag hatade inifrån och ut.
Det var så ensamt och äckligt. Trots att jag hade vänner var jag så otroligt ensam och rädd.
Ingenting gemensamt att finna annat än osäkerheten.
Jag hade ångest ungefär varje dag från sexan till slutet av nian. Ingen såg det, och jag sade ingenting, för jag ville inte vara till besvär.
Lärarna betraktade mig som duktiga flickan med långt blont hår och ett försiktigt leende.
Inuti: röta, bärsärk och existentiell ångest.

Att gå där i korridorerna och stöta ihop med söndersminkade fjortisar med stringen upp till öronen, bröliga finniga grabbar, att se de tysta mössen slinka förbi längs väggen med rädd blick, att betrakta de som slogs för att ta sig uppåt, se paniken hos de som förgäves köpte rätt kläder och kunde det rätta tugget men ändå inte blev populära. Det var vidrigt och sorgligt.
Infekterade människor i horder, och jag var tydligen en av dem.
Jag kände mig inte bara främmande inför allt högstadiet hade att erbjuda utan även inför mig själv.

Denna inställning till skolan de första åren som tonåring är förmodligen inte helt ovanlig, och jag blir fortfarande förbannad över att tänka på hur många räddaosäkratrötta unga som trängs in i kvava klassrum dag efter dag, även när jag själv inte längre drabbas.

Soffsittning igen, torrsvettandes och yr. På vänster sida i den gråmelerade tygsoffan; fotbollsengagerade familjemedlemmar, på höger sida; en brusande livfull tv.
Jag kan inte avgöra vart blicken skall vila och hänger den därför åt vårt smuliga soffbord, ringmärkt av tusentals hettande temuggar. Tankarna efter helgen går i ett, omkring varandra i dans.

Innerst inne vet jag att det inte är något ovanligt, att det enbart är en produkt av instinkt och knäppa kopplingar i hjärnan (trademark). Men blundar jag riktigt hårt och slår bort alla bevis och all cynism så finns fantasin där, ett sjungande frodigt träd som bara växer. Underskönt.
Så läser jag texter om människor som älskat, människor som levt av varandra men ändock snittat upp halspulsådern i hela sin värld. Då vrider rädslan tag runt hjärtat och jag andas oroligt flämtande, söker lugn i cynismen.
Det som håller mig så varmt nu och fyller dagen med envis säkerhet kan imorgon vara skrumpnat likt torra små löv, en vag påminnelse.

Det är irrationellt tänkande och mynnar inte ut i vinst. Ändock förbannar jag mig själv så även den andra.
Jag vill inte känna, trots att det glädjetjuter i magen. Hur vågar du få mig att tycka om dig?
En dag kommer det göra ont och då vet jag inte vad jag gör.

Dagen har hamnat i dålig dager...

Det blev lite för mycket av det onda inatt och jag läste "Jag är Zlatan" maniskt, tvångsmässigt, tills jag däckade med boken över ansiktet. Taktiken hämtad från förr om åren, den som då utövades med nötta och tummade gamla Bamse-tidningar.
Silvertejpa glada seriegubbar och fullitteratur på ångesten. Sov gott, i sömnen är du fri.
Det verkar för stunden.

När olyckan inte direkt träffar en själv, utan folk i ytterkanten av synfältet, människor man på avstånd tycker mycket om, då är det så svårt att finna rätt väg. Som utomstående och långt borta känna av vad de drabbade önskar, om de vill ha något alls.
Jag vet inte, kan inte.
Hur är det bästa sättet att agera?

Snus illustrerar situationen mycket bra:

Att vara klämd i en stol.

Det blåser så nedrans att jag inte ens vill sticka nosen utanför dörren, rädd för att bli svedd av lite regn å rusk.
Tro mig, blås och tut och vinande vindar är något jag i vanliga fall helhjärtat går in i. Jag ä-l-s-k-a-r när regnet dånar mot altantaket och alla skrik inuti i förhållande blir till viskningar. Men idag är inte som andra stormdagar, för lillan har gått och blitt sjuker (ja lillan är då jag... inga ungar här inte).
En förkylning (som snarare tär på psyket än på fysiken) har bosatt sig i hals och huvud. Då är det väl inte särskilt klokt att svänga sina lurviga i kylväder?
Jag längtar i alla fall ut till det där vilda, och jag önskar att jag fick vara vindstyrka och bladkittlare för en stund. Styra om människors välkammade frisyrer och blåsa paraplyer bakåfram uppåner.
Det är något med att vänligt jävlas som jag inte kan låta bli att roas av. Energin spritter i mig bara jag tänker på diverse rackartyg, speciellt sådana av smått(ja alltså; SMÅTT!) manipulativ form som den utsatte aldrig får reda på.
Att söndra för andra är ingen hit, men att tufsa till och förvirra någons tankevärld i några sekunder gapgarvar och smygfnissar jag så gärna åt, även när jag ser andra leka med denna lilla härskarteknik.

Är det sånthär en bör hålla tyst om?