att formas
Här är ett stycke jag skrev på ett forum alldeles nyligen. Texten kom ur en diskussion gällande den generella trivseln på högstadiet. Jag har gjort några ändringar, dels för att jag gillar finslipning men också för att passa bättre in i bloggformatet.
Jämfört med många andra hade jag det bra på högstadiet.
Och med bra menas inte att jag glatt trallade till skolan var dag och skattade mig lycklig tillsammans med ett tryggt kompisgäng, nöjd och tillfreds.
Nej, här betyder "bra" att jag klarade mig undan dagliga glåpord, våld, förnedring och att stötas ut.
Ibland blev jag kallad för plugghäst och ganska ofta för surkärring av några killar i klassen som inte kunde ta att jag ifrågasatte dem då och då, men de var småflugor, lätta att vifta bort.
Jag hade min lilla blyga grupp med vänner och vi gottade oss i våra egna små dramor, men det var aldrig någon organiserad mobbing tack och lov.
Min klass var rakt igenom mycket lugn och relativt skonad från dumheter, dock hade vi ungefär noll sammanhållning, noll engagemang. Ett allmänt pisstråkig gäng helt enkelt.
Så långt allt väl!
Men jag hatade det ändå. Jag hatade inifrån och ut.
Det var så ensamt och äckligt. Trots att jag hade vänner var jag så otroligt ensam och rädd.
Ingenting gemensamt att finna annat än osäkerheten.
Jag hade ångest ungefär varje dag från sexan till slutet av nian. Ingen såg det, och jag sade ingenting, för jag ville inte vara till besvär.
Lärarna betraktade mig som duktiga flickan med långt blont hår och ett försiktigt leende.
Inuti: röta, bärsärk och existentiell ångest.
Att gå där i korridorerna och stöta ihop med söndersminkade fjortisar med stringen upp till öronen, bröliga finniga grabbar, att se de tysta mössen slinka förbi längs väggen med rädd blick, att betrakta de som slogs för att ta sig uppåt, se paniken hos de som förgäves köpte rätt kläder och kunde det rätta tugget men ändå inte blev populära. Det var vidrigt och sorgligt.
Infekterade människor i horder, och jag var tydligen en av dem.
Jag kände mig inte bara främmande inför allt högstadiet hade att erbjuda utan även inför mig själv.
Denna inställning till skolan de första åren som tonåring är förmodligen inte helt ovanlig, och jag blir fortfarande förbannad över att tänka på hur många räddaosäkratrötta unga som trängs in i kvava klassrum dag efter dag, även när jag själv inte längre drabbas.
Jämfört med många andra hade jag det bra på högstadiet.
Och med bra menas inte att jag glatt trallade till skolan var dag och skattade mig lycklig tillsammans med ett tryggt kompisgäng, nöjd och tillfreds.
Nej, här betyder "bra" att jag klarade mig undan dagliga glåpord, våld, förnedring och att stötas ut.
Ibland blev jag kallad för plugghäst och ganska ofta för surkärring av några killar i klassen som inte kunde ta att jag ifrågasatte dem då och då, men de var småflugor, lätta att vifta bort.
Jag hade min lilla blyga grupp med vänner och vi gottade oss i våra egna små dramor, men det var aldrig någon organiserad mobbing tack och lov.
Min klass var rakt igenom mycket lugn och relativt skonad från dumheter, dock hade vi ungefär noll sammanhållning, noll engagemang. Ett allmänt pisstråkig gäng helt enkelt.
Så långt allt väl!
Men jag hatade det ändå. Jag hatade inifrån och ut.
Det var så ensamt och äckligt. Trots att jag hade vänner var jag så otroligt ensam och rädd.
Ingenting gemensamt att finna annat än osäkerheten.
Jag hade ångest ungefär varje dag från sexan till slutet av nian. Ingen såg det, och jag sade ingenting, för jag ville inte vara till besvär.
Lärarna betraktade mig som duktiga flickan med långt blont hår och ett försiktigt leende.
Inuti: röta, bärsärk och existentiell ångest.
Att gå där i korridorerna och stöta ihop med söndersminkade fjortisar med stringen upp till öronen, bröliga finniga grabbar, att se de tysta mössen slinka förbi längs väggen med rädd blick, att betrakta de som slogs för att ta sig uppåt, se paniken hos de som förgäves köpte rätt kläder och kunde det rätta tugget men ändå inte blev populära. Det var vidrigt och sorgligt.
Infekterade människor i horder, och jag var tydligen en av dem.
Jag kände mig inte bara främmande inför allt högstadiet hade att erbjuda utan även inför mig själv.
Denna inställning till skolan de första åren som tonåring är förmodligen inte helt ovanlig, och jag blir fortfarande förbannad över att tänka på hur många räddaosäkratrötta unga som trängs in i kvava klassrum dag efter dag, även när jag själv inte längre drabbas.
Kommentarer
Trackback
