makrokosmos

Stress inför hemvändardagen. Att lämna allt och alla bakom sig, inte veta om eller när vi kommer ses igen. Det blir alltid på det viset. Vi lovar och vi överdriver, men sedan försvinner löften med tid och förändring. Jag är inte bra på att uppfylla önskningar. Telefonen ligger död på nattduksbordet, påminner om små måsten och kansken. Saker som kunde bli om jag bara var någon annan.

-att fastna med jackärmen i dörrhandtag
-att skrika rakt ut av livsglädje helt oprovocerat
-att bita på naglarna trots att det inte finns något att bita på

Vad är det som gör att mina ögon helt utan pardon framkallar tårar efter att jag facebookstalkat en yngre bekant och insett att hen är så vacker och härlig som person?

Herregud, detta är ett lite för blödigt beteende för att jag ska vara okej med det.
Nu är det tamejfan dags för sömn (skriv upp: sluta svära så mycket i text).

Jag är lite trött på att inte oroa mig över framtiden (kan man uttrycka sig så utan att få en spark i röven av neurotiska arbetsnarkomaner?).
Samtidigt som det är en otrolig lättnad att klara av "bara flyta med"-inställningen och ta dagarna som de kommer, blir jag ledsen över att aldrig känna några vidare ambitioner, aldrig någon motivation.
Förr fanns åtminstone yttre påtryckningar och utbildningshetsen på registret, men nu verkar jag ha suddat ut det med ett förjävla bra sudd och istället kluddat dit "lösdriveri" och "hippie bohemian mathafacka".
Kan jag inte bara få vilja någonting mer konkret? Vilka problem... Du, folk dör faktiskt! Av typ krig å sånt.
Jag är inte olycklig med min livsstil, men jag vill inte rinna ut i sanden och glömma bort mig.

Loggens soundtrack (av någon anledning): Beyonce- Single ladies.

-att glömma mjölk/yoghurt/gräddfil framme tills den surnar och luktar rutten snopp
-att vakna mitt i natten panikslagen och med armarna vevande famlande efter något
-att ta på mig deodorant
-att äta chips
-att skratta högst i rummet på ett smått irriterande vis
-att sminka folk gamla

Återkommer.

I väntan på sommaren hetsar jag upp mig över armhålehårs-debatten.
Det gör så störade ont att ens tänka på det. Jag kan inte formulera mig angående sådana människor.
Vad ger dem rätten?

Låt folk ta egna beslut behandlande sitt kroppshår!
Sluta förtrycka och fördumma mänskligheten!
ARGhghhg!

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3586980/makrokosmos?claim=er4khmnxz55">Följ min blogg med Bloglovin</a>

På bara några timmar har jag odlat fram en präktig Cat Stevens-besatthet.
Det första fröet såddes igår då jag vid ett litet socialt samkväm i mitt kök tilldelades äran att agera dj(sv. låtbytare).
Min väns ipod pluggades in och jag tilläts frossa fritt i musikbiblioteket hans. Till skillnad från min dator som innehåller ungefär 100 låtar där Doctor Bombay av någon anledning har majoriteten, fanns här mängder av gott att finna.
Jag spelade David Bowie och Slagsmålsklubben, tyska slagdängor och någon slags kletig dubstep innan han uppenbarade sig, Cat Stevens(numera Yusuf Islam om man ska vara petnoga).
Så många år har gått sedan vi sist sågs. Jag minns hur min vän Jana vid femton års ålder upphetsat och med något lysande i blicken introducerade mig för den där lurvige 60-talssnubben. I mitt (eeeenbaaaart)White Stripes-skadade sinne tänkte jag: Jomenvisst, det fungerar väl att lyssna på.
Sedan glömde jag snabbt av det hela och gick vidare till Nirvana eller något annat jag ansåg värdigt för mina svartmålade ögon och piercade öron.

Det är underligt hur någon eller något man känt så länge plötsligt platsar in i ens mall, hur det ur ingenting byter skepnad.

Fast kanske är det jag som ändrat form.



Smakprov:

Hard headed woman

Father and son

Det är svårt att skriva när det som kommer upp antingen är för brännande privat eller för plastigt och glatt.

Jag kan i vilket fall som helst framföra att jag jagat in mig själv i ett hörn och nu står fallen inför andra människors känsloliv.
Det är aldrig riktigt meningen, jag vet inte vad det är jag gör som får dem att fjättras vid tanken på att vara min, att jag ska vara deras.
Samtidigt levererar sanningen lavett efter lavett, blickar argt tillbaka ur spegeln. Jag förstår ju egentligen. Jag vet att jag enbart gör det i ett egoistiskt syfte. Denna beroendeframkallande bekräftelse.
Nu blev det lustigt avslöjande ändå.