felicia adjö, vi måste alla dö


Stress inför hemvändardagen. Att lämna allt och alla bakom sig, inte veta om eller när vi kommer ses igen. Det blir alltid på det viset. Vi lovar och vi överdriver, men sedan försvinner löften med tid och förändring. Jag är inte bra på att uppfylla önskningar. Telefonen ligger död på nattduksbordet, påminner om små måsten och kansken. Saker som kunde bli om jag bara var någon annan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0