makrokosmos

rörelse i huset, i mitt hus. det har slutat skrämma men jag viskar ändå försiktigt; är det farligt? är vi sjukliga?
inget svar.
bortförklaringar som vind, och stenarna dråsar ner i trälåda. åska.
om natten lägger beslöjade röster tunga fårade händer över mitt bröst. flämtande kastar jag mig ur, spärrar upp ögonen i skymning och fokuserar hårt hårt, klappar bort sömngegg och kittlande hårstrån.
var är ni? vad vill ni? du? jag? är det jag som väntar där i skuggan, i hörnet?
tänk inte på det, tänk inte mer på det. fingrarna i öronen och lyss till minnet av mammas ord, till minnet av pappas skratt. betryggande osanningar.
jag låter kroppen sjunka tillbaka i dunbolster och bomull, men sinnena stannar en bit ovanför. vakande.

kliché: utanför blommar livet
naturens puls ur rena, med tunna snitt, uppskurna ådror
allt gult var, all infektion, sköljs bort med vårregnet. vi dräneras på vinterns trögflytande flegma, och solbränna rosenkind saltsmakande skinn, tar över med sina barfotafötter.
i kontrasten står jag och väljer sida. begären, åren av tröst. det skuggar solen, skyddar från väta jag så maniskt eftersökt.
jag ser mig själv i genomskärning. svullen och öm, vätskande. kladdiga trådar av fett och smuts lindar in mina organ, grönmelerad stank och död omger bilden.
skör mjuk vit, huden döljer den fruktansvärda synen. lögnen aldrig så stark.
här är känslan av att en vass stoppnål skall avslöja allt.

En vecka gick.
Inte mycket har skett.









Alla bilder är upphovsrättsskyddade.

En av de svåraste sakerna här i världen, anser makro, är att visa det hen skapar. Ändå längtar hen efter att få arbeta professionellt med just skapande. Motsägelsefullt, javisst!
I alla fall, för att komma någon vart, för att lära sig våga, ska hen nu lägga upp diverse teckningar mer regelbundet, om det så bara består av klotter nerkrafsat på sekunder i väntan på tåget!

I början av maj satt jag med W i Kungsträdgården och tittade på folk, och blommor.
Flertalet ungar rantade runt i den grunda bassängen(fontänen?) mellan alléerna av körsbärsblomster och jag fastnade särskilt vid ett flickebarn som till en början verkade vara lite osäker på sitt val gällande att kliva ner i vätan. Såhär såg det ut genom pennan:


Finns det människor, finns det duvor. En naturlag.


Senare samma vecka hällde jag i mig chailatte på café, återigen med W men även hans trevliga kompis M.
Då kom den här finska katten till. Dessvärre är jag inte säker på om den kan stava korrekt.


Vi hängde också i en park och åt bär.
Tant från Tantolunden.


Jag hade inga färgpennor och fick således använda mig av blåbär.


Tågkladd, taget helt ur det blå. Varför jag tänkte på åttiotalet? Ingen aning.


Traktorn får alltid vara med.


Snabb studie i porslin...


En skeptisk person. Och lila.


Allt är tecknat med en såndäringa svart gelpenna(samt blåbär) och sedan fotograferat med en iphone.

En gång, under en sval höstpromenad, fann jag ett leviterande löv.



Som liten hade jag uppfattningen om att mången myter och folksagor var sanningsenliga, särskilt de om skogen. Jag fantiserade om magiska krafter pulserande genom fraktala lövverk, om att strömningar i bäckar och åar var vilda vilsna själar, och jag trodde på ett större medvetande, kramande kring jorden likt ett mycel.
Känslan, tron, kom tillbaka för en stund då jag fann lövet svävande, och även om jag formats i rationalitet och vuxenregler så förbisåg jag i några sekunder den spindeltråd som glänste strax ovanför det knastertorra bladet.

Regnet piskar mosstät markgrönska. Släcker törsten hemma hos ogräs.
Våndas i stilla livsglädje. Längtar som alltid, ut.
Regnrocken är så stor, så tung, stjälper liten mänska i massiv kropp.
Vem har lovat om våren? Vem har lovat om sol?
Förväntningar, likt ett bortskämt barn.
Jag vill sjunka ner i mylla, i takt med andetag.

I tidsåldrar har jag skeppats mellan sommarstockholm och piluttastaden, in i skogen, upp i höghusen. Ett enda virrvarr av intryck, personer, platser.
Det är något njutningsfullt i att kastas av och han på händelsehavet, samtidigt blir jag så trött så trött i armarna av att hålla seglet uppe.
Intrycken går på högvarv.

I övrigt så måste det bli ändring här. Hur deprimerande kan en skriva egentligen?
Om någon lärde känna mig enbart genom bloggen skulle denne förmodligen tro att jag var en moloken liten figur som mestadels sitter inne i sitt tjyffe och glor med hålig blick ut genom fönstret på en ondskefull värld.
Det må så vara i perioder, men utomstående klagar oftast på att jag är så djävla glad jämt, och nog för att cynismen och en viss ton av bitterhet då och då kommer på besök, men till syvende och sist är jag nästintill extrem gällande PEPPEN PÅ LIVET. Ett riktigt paket av rörelse, gapskratt och virrvarrsförvirring.
Sådär lagom irriterande och klämkäck.

Vilken sen presentation.

Bilder från de senaste dagarna:







Synen ovan gav mig verkligen en chock.
Naivt nog hade jag föreställningen om att INGENTING förändrats i piluttastaden sedan jag for. Det tuggar ju alltid på i samma takt, relativt trist och vardagligt. Så möttes jag av den där bilden. Sädessilosarna som alltid funnits, de som alltid tornat upp sig över husen som stora Hemuler, var nu puts väck pulver (the horror osv).
Jag stannade mitt i steget, började skratta av förvåning.
Mäh hallå döh, va ä dä här för knasi idé att ta dän våra fejna silosar!? ropade den konservativa byfånen inifrån.
Men det gör väl egentligen ingenting, de var gamla och stod tomma.

Kreativiteten och fantasin samsas om det trånga utrymmet i mitt huvud, söker förväntansfullt efter minsta tecken på rörelse från min sida.
Kroppen är stark, kroppen är tung. Den ser hellre att vi alla spenderar dagen i sängen och soffan, mumsandes på diverse onyttiga födoämnen. Växa sig tyngre och bredare.
Så kommer energin studsandes genom fönstret. Den har just sprungit några varv runt huset, vill att vi ska hänga på. Kom igen Kom igen Kom igen Kom igen Kom igen! mässar den högt.
Kroppen suckar trött och vänder sig slött under dammigt täcke. Snälla kan vi inte sova lite till?
Nej nej NEJ, ojojoj vi ska leka vi ska dansa vi ska slicka golvet och hoppa högst! energin är otålig, knuffar och bökar på kroppen. Försöker skapa ringar på vattnet.
Vi känner mer för att måla och skriva en liten stund. viskar fantasin inifrån och kreativiteten nickar blygt.
Ameh, orka! stönar kroppen samtidigt som den med slappa armar håller nere en skakande, kokande energi. Jag är starkast, jag bestämmer.
Tystnad uppstår, förvirrade blickar.
Plötsligt, ur ingenstans attackerar kreativiteten kroppen, vansinnig och sprudlande vevandes. Tumult utbryter och slagsmålet är igång.

Hur kommer man dit? Där solguldet glänser? En reaktion mellan ljus och yta, bland naturliga prismor.