makrokosmos

En av de svåraste sakerna här i världen, anser makro, är att visa det hen skapar. Ändå längtar hen efter att få arbeta professionellt med just skapande. Motsägelsefullt, javisst!
I alla fall, för att komma någon vart, för att lära sig våga, ska hen nu lägga upp diverse teckningar mer regelbundet, om det så bara består av klotter nerkrafsat på sekunder i väntan på tåget!

I början av maj satt jag med W i Kungsträdgården och tittade på folk, och blommor.
Flertalet ungar rantade runt i den grunda bassängen(fontänen?) mellan alléerna av körsbärsblomster och jag fastnade särskilt vid ett flickebarn som till en början verkade vara lite osäker på sitt val gällande att kliva ner i vätan. Såhär såg det ut genom pennan:


Finns det människor, finns det duvor. En naturlag.


Senare samma vecka hällde jag i mig chailatte på café, återigen med W men även hans trevliga kompis M.
Då kom den här finska katten till. Dessvärre är jag inte säker på om den kan stava korrekt.


Vi hängde också i en park och åt bär.
Tant från Tantolunden.


Jag hade inga färgpennor och fick således använda mig av blåbär.


Tågkladd, taget helt ur det blå. Varför jag tänkte på åttiotalet? Ingen aning.


Traktorn får alltid vara med.


Snabb studie i porslin...


En skeptisk person. Och lila.


Allt är tecknat med en såndäringa svart gelpenna(samt blåbär) och sedan fotograferat med en iphone.