makrokosmos

Här är ett stycke jag skrev på ett forum alldeles nyligen. Texten kom ur en diskussion gällande den generella trivseln på högstadiet. Jag har gjort några ändringar, dels för att jag gillar finslipning men också för att passa bättre in i bloggformatet.

Jämfört med många andra hade jag det bra på högstadiet.
Och med bra menas inte att jag glatt trallade till skolan var dag och skattade mig lycklig tillsammans med ett tryggt kompisgäng, nöjd och tillfreds.
Nej, här betyder "bra" att jag klarade mig undan dagliga glåpord, våld, förnedring och att stötas ut.
Ibland blev jag kallad för plugghäst och ganska ofta för surkärring av några killar i klassen som inte kunde ta att jag ifrågasatte dem då och då, men de var småflugor, lätta att vifta bort.

Jag hade min lilla blyga grupp med vänner och vi gottade oss i våra egna små dramor, men det var aldrig någon organiserad mobbing tack och lov.
Min klass var rakt igenom mycket lugn och relativt skonad från dumheter, dock hade vi ungefär noll sammanhållning, noll engagemang. Ett allmänt pisstråkig gäng helt enkelt.

Så långt allt väl!

Men jag hatade det ändå. Jag hatade inifrån och ut.
Det var så ensamt och äckligt. Trots att jag hade vänner var jag så otroligt ensam och rädd.
Ingenting gemensamt att finna annat än osäkerheten.
Jag hade ångest ungefär varje dag från sexan till slutet av nian. Ingen såg det, och jag sade ingenting, för jag ville inte vara till besvär.
Lärarna betraktade mig som duktiga flickan med långt blont hår och ett försiktigt leende.
Inuti: röta, bärsärk och existentiell ångest.

Att gå där i korridorerna och stöta ihop med söndersminkade fjortisar med stringen upp till öronen, bröliga finniga grabbar, att se de tysta mössen slinka förbi längs väggen med rädd blick, att betrakta de som slogs för att ta sig uppåt, se paniken hos de som förgäves köpte rätt kläder och kunde det rätta tugget men ändå inte blev populära. Det var vidrigt och sorgligt.
Infekterade människor i horder, och jag var tydligen en av dem.
Jag kände mig inte bara främmande inför allt högstadiet hade att erbjuda utan även inför mig själv.

Denna inställning till skolan de första åren som tonåring är förmodligen inte helt ovanlig, och jag blir fortfarande förbannad över att tänka på hur många räddaosäkratrötta unga som trängs in i kvava klassrum dag efter dag, även när jag själv inte längre drabbas.

Soffsittning igen, torrsvettandes och yr. På vänster sida i den gråmelerade tygsoffan; fotbollsengagerade familjemedlemmar, på höger sida; en brusande livfull tv.
Jag kan inte avgöra vart blicken skall vila och hänger den därför åt vårt smuliga soffbord, ringmärkt av tusentals hettande temuggar. Tankarna efter helgen går i ett, omkring varandra i dans.

Innerst inne vet jag att det inte är något ovanligt, att det enbart är en produkt av instinkt och knäppa kopplingar i hjärnan (trademark). Men blundar jag riktigt hårt och slår bort alla bevis och all cynism så finns fantasin där, ett sjungande frodigt träd som bara växer. Underskönt.
Så läser jag texter om människor som älskat, människor som levt av varandra men ändock snittat upp halspulsådern i hela sin värld. Då vrider rädslan tag runt hjärtat och jag andas oroligt flämtande, söker lugn i cynismen.
Det som håller mig så varmt nu och fyller dagen med envis säkerhet kan imorgon vara skrumpnat likt torra små löv, en vag påminnelse.

Det är irrationellt tänkande och mynnar inte ut i vinst. Ändock förbannar jag mig själv så även den andra.
Jag vill inte känna, trots att det glädjetjuter i magen. Hur vågar du få mig att tycka om dig?
En dag kommer det göra ont och då vet jag inte vad jag gör.

Dagen har hamnat i dålig dager...

Det blev lite för mycket av det onda inatt och jag läste "Jag är Zlatan" maniskt, tvångsmässigt, tills jag däckade med boken över ansiktet. Taktiken hämtad från förr om åren, den som då utövades med nötta och tummade gamla Bamse-tidningar.
Silvertejpa glada seriegubbar och fullitteratur på ångesten. Sov gott, i sömnen är du fri.
Det verkar för stunden.

När olyckan inte direkt träffar en själv, utan folk i ytterkanten av synfältet, människor man på avstånd tycker mycket om, då är det så svårt att finna rätt väg. Som utomstående och långt borta känna av vad de drabbade önskar, om de vill ha något alls.
Jag vet inte, kan inte.
Hur är det bästa sättet att agera?

Snus illustrerar situationen mycket bra:

Att vara klämd i en stol.

rörelse i huset, i mitt hus. det har slutat skrämma men jag viskar ändå försiktigt; är det farligt? är vi sjukliga?
inget svar.
bortförklaringar som vind, och stenarna dråsar ner i trälåda. åska.
om natten lägger beslöjade röster tunga fårade händer över mitt bröst. flämtande kastar jag mig ur, spärrar upp ögonen i skymning och fokuserar hårt hårt, klappar bort sömngegg och kittlande hårstrån.
var är ni? vad vill ni? du? jag? är det jag som väntar där i skuggan, i hörnet?
tänk inte på det, tänk inte mer på det. fingrarna i öronen och lyss till minnet av mammas ord, till minnet av pappas skratt. betryggande osanningar.
jag låter kroppen sjunka tillbaka i dunbolster och bomull, men sinnena stannar en bit ovanför. vakande.

kliché: utanför blommar livet
naturens puls ur rena, med tunna snitt, uppskurna ådror
allt gult var, all infektion, sköljs bort med vårregnet. vi dräneras på vinterns trögflytande flegma, och solbränna rosenkind saltsmakande skinn, tar över med sina barfotafötter.
i kontrasten står jag och väljer sida. begären, åren av tröst. det skuggar solen, skyddar från väta jag så maniskt eftersökt.
jag ser mig själv i genomskärning. svullen och öm, vätskande. kladdiga trådar av fett och smuts lindar in mina organ, grönmelerad stank och död omger bilden.
skör mjuk vit, huden döljer den fruktansvärda synen. lögnen aldrig så stark.
här är känslan av att en vass stoppnål skall avslöja allt.

Regnet piskar mosstät markgrönska. Släcker törsten hemma hos ogräs.
Våndas i stilla livsglädje. Längtar som alltid, ut.
Regnrocken är så stor, så tung, stjälper liten mänska i massiv kropp.
Vem har lovat om våren? Vem har lovat om sol?
Förväntningar, likt ett bortskämt barn.
Jag vill sjunka ner i mylla, i takt med andetag.

Det var det det.
Nu har tiden jag aldrig trodde skulle gå, gått. Minnen, människor och skeenden har blivit till mina, allt samlat inuti en alldeles egen tid- och rumbubbla. Nu ska den spräckas, är, skrämmande.
Jag vet inte hur man är i Sverige. Hur man beter sig, vilket språk som talas, vilka jag känner och vilka som är främlingar.
Fyra månaders total isolering och jag är sjuk i huvudet.

Ordspyor, äkta spyor. Jag kan inte hejda mig själv längre. Jag går bärsärk, stormar fram, slåss och skriker ljudlöst. Biter huvudet av människor som menar väl, likt en svulstig och monstruös honsyrsa. Så många skeenden, jag ångrar, dols under lättsamma leenden. När tingen finns till hands förlägger jag dem i mörka gömmor. Rycks något ifrån mig faller jag samman. Fantasier förvränger förvildar. Håll käften.

Vi vistas vid en vinglig gammal träbänk nära grusfotbollsplanen. Sandra, Lina, Martina och jag rör oss oroligt runt på platsen så som bara barn kan, petar med pinnar i marken, skrattbubbelpratar och drar i trassliga hårtofsar. Jag gnuggar envetet mina smutsiga jeansklädda knän, för ivrig på livet för att orka sitta still.
Vi har just sprungit över min barndoms stora och välbevuxna skolgård, vi har fortfarande andan i halsen och lungorna fulla av lekluft när Sandra ställer frågan:
-Vilka är ni kära i?
Rörelserna avtar. Det blir tyst.
Jag är sju år gammal och jag har aldrig ens tänkt tanken på att det där kallat kärlek skulle kunna gälla mig. Allt jag vet är att det är väldigt viktigt med romans och att man är dålig och fel om man inte är med om det, och det illa kvickt! Helst innan de första mjölktänderna lossnat.
Sandra, den med mest utåtagerande självförtroende tar till orda igen.
-Jag är i alla fall jättekär i Emil. Han har så fina ögon... Kom igen nu, vilka killar gillar ni?
Vårsolen letar sig in mellan träden och bränner mig i ögonen -vad väntar du på?, jag avvaktar och granskar de andra i gruppen. Lina skrapar blygt med sina sandaler i den svala jorden under våra fötter, och så fnissar hon fram samtidigt som en högröd färg blommar ut över hennes annars så bleka kinder:
-Julle i tvåan.
-Jag visste det! Jag gillar också honom lite, men mest gillar jag Sebbe. På alla hjärtans dag pratade han jättemycket med mig och lät mig vara med och spela fotboll. Tror ni han gillar mig? Det tror jag. Hoppas han frågar chans snart, jag skulle svara ja direkt! babblar Martina på som nu även hon återfått modet.
Vi skrattar med Martina, nervöst åt blygheten och de klappande hjärtan som tagit plats inuti.
Så riktas blickarna mot den enda som ännu inte yppat ett ord om saken. Jag.
-Dudå? Sandra flinar tufft.
Jag känner paniken picka mot insidan av pannbenet.
Kom på någon, något, snabbt. Du kan ju inte stå här och låta bli att vara kär förstår du väl?
-Öh...
Jaha, så ska du ta platsen som utomjordning ytterligare en gång? Dra till med en söt kille bara. Gör det. Nu.
-Ivar i Mysteriet på Greveholm! jag nästan skriker, resten av gänget ryggar tillbaka.
-..Jaha, ja okej. Han är ganska söt. viskar Martina, förskräckt av min plötsliga reaktion.
De andra håller med, nickar fundersamt.
Så ringer fröken i skolklockan och vi avslutar samtalet abrupt för att istället påbörja en språngmarch över sten och mossa. Sandra, Lina och Martina, alla glädjetjutande och lättade över att det första av många kärleksnystan är utrett.
Jag pinnar på, försöker hinna med i utvecklingen. Inom mig svider det av lögn och utanförskap.


*bild på öde och hotfullt landskap att likna vid ensamhet*

Vad är det som gör att mina ögon helt utan pardon framkallar tårar efter att jag facebookstalkat en yngre bekant och insett att hen är så vacker och härlig som person?

Herregud, detta är ett lite för blödigt beteende för att jag ska vara okej med det.
Nu är det tamejfan dags för sömn (skriv upp: sluta svära så mycket i text).

Jag är lite trött på att inte oroa mig över framtiden (kan man uttrycka sig så utan att få en spark i röven av neurotiska arbetsnarkomaner?).
Samtidigt som det är en otrolig lättnad att klara av "bara flyta med"-inställningen och ta dagarna som de kommer, blir jag ledsen över att aldrig känna några vidare ambitioner, aldrig någon motivation.
Förr fanns åtminstone yttre påtryckningar och utbildningshetsen på registret, men nu verkar jag ha suddat ut det med ett förjävla bra sudd och istället kluddat dit "lösdriveri" och "hippie bohemian mathafacka".
Kan jag inte bara få vilja någonting mer konkret? Vilka problem... Du, folk dör faktiskt! Av typ krig å sånt.
Jag är inte olycklig med min livsstil, men jag vill inte rinna ut i sanden och glömma bort mig.

Loggens soundtrack (av någon anledning): Beyonce- Single ladies.

På bara några timmar har jag odlat fram en präktig Cat Stevens-besatthet.
Det första fröet såddes igår då jag vid ett litet socialt samkväm i mitt kök tilldelades äran att agera dj(sv. låtbytare).
Min väns ipod pluggades in och jag tilläts frossa fritt i musikbiblioteket hans. Till skillnad från min dator som innehåller ungefär 100 låtar där Doctor Bombay av någon anledning har majoriteten, fanns här mängder av gott att finna.
Jag spelade David Bowie och Slagsmålsklubben, tyska slagdängor och någon slags kletig dubstep innan han uppenbarade sig, Cat Stevens(numera Yusuf Islam om man ska vara petnoga).
Så många år har gått sedan vi sist sågs. Jag minns hur min vän Jana vid femton års ålder upphetsat och med något lysande i blicken introducerade mig för den där lurvige 60-talssnubben. I mitt (eeeenbaaaart)White Stripes-skadade sinne tänkte jag: Jomenvisst, det fungerar väl att lyssna på.
Sedan glömde jag snabbt av det hela och gick vidare till Nirvana eller något annat jag ansåg värdigt för mina svartmålade ögon och piercade öron.

Det är underligt hur någon eller något man känt så länge plötsligt platsar in i ens mall, hur det ur ingenting byter skepnad.

Fast kanske är det jag som ändrat form.



Smakprov:

Hard headed woman

Father and son

-Den allmänna känslan stämplad på de senaste tio dagarna.

Varför är jag inte död än? frågade jag mig själv tidigt imorse när jag vaknade med sticksiga dreads i ansiktet och andedräkten från helvetet planterad på tungan.
Bredvid mig i den lite för trånga sängen låg en nyfunnen vän och snarkade. I min dammiga fåtölj, en annan. Rummet doftade av hud, värme och fis, och på golvet väntade sporadiskt avkastade kläder samt coca cola och rom-kletigt hushållspapper.
Min kropp reagerade inte när jag försökte röra på lemmarna, så jag låg kvar och insöp känslan av dekadens. Definitivt mer gemytligt än vad man kan tro.

Jag har avslutat en utbildning, en kurs. Jag har avslutat den och jag har blivit godkänd!

När vi alla satt där i den kvava föreläsningssalen avslutningsdagen, nervössvettiga och otåliga, var mitt namn det absolut sista jag förväntade mig skulle lämna lärarens läppar. Jag var inte ens särskilt ledsen då jag redan accepterat ett misslyckande och helst bara ville hem till sängen och sova av mig all stress och den där dunderförkylningen som självklart infunnit sig precis innan slutprovet.
Det teoretiska provet gick nämligen skit, jag förstod inte ett ord och all tyska jag någonsin lärt mig var som bortblåst. Det praktiska provet bröt jag ihop inför (i en skidbacken, snorandes och täppt hela vägen ner i halsen) men genomförde utan att minnas ett dugg hur det gick till efteråt.
Så kom det ändå, först efternamnet, sedan förnamnet. Jag kände igen det från någonstans...

Mitt trötta "sadface" förvandlades som i slow motion till ett gapande hål av överraskning.

Hurra!