makrokosmos

Tänk vad plötsligt ett humör kan byta riktning.
Hela dagen låg jag i sängen, stirrade mig blind på väggen och upplevde min kroppslighet som ett igenrostat handfängsel.
Jag ville, klichéartat nog, bara försvinna. Flyga bort till tryggheten jag alltid famlar efter och aldrig finner.
Så klev jag till sist upp, klädde mig, drack ett glas fet mjölk och pratade lite kort om vardagsbestyr med min ena huskompis.
Som genom en handvändning blev jag plötsligt ganska nöjd och tillfreds över min tillvaro och tidigare inlägg känns nu lite pinsamt.
AMBIVALENSEN ÄR TOTAL VA?

Lovar att omfamna förnöjsamheten till nästa meltdown.

En sak som stör mig något otroligt är att jag fortfarande inte känner mig lugn, glad, lycklig. Det stör mig också att jag stör mig på det.

Jag förstår inte ens varför jag håller på, det var aldrig som att jag förväntade mig finna harmoni samma sekund jag satte foten i ett annat land.
Att vara människa, att leva, ja det är uppenbarligen ganska så mycket en pain in the ass. Förstå det någon gång då.
Gång på gång återvänder jag till att gräset faktiskt inte är grönare på andra sidan, så varför bli chockad/störd av att inse det ytterligare?
Idiotiska hjärna. förlegade förväntningar.
Dessutom tar det tid att vänja sig och mitt psyke är väl inte alltid helt stabilt.
Jag måste låta mig själv panika, jag måste låta mig vara rädd, ledsen, känna hemlängtan, ångesta, gå vilse och gömma mig lite under täcket.
Bara jag sen tar tag i det nya och försöker göra något av det.


(det löser sig)

Skållhett kaffe över trötta smaklökar och små förkylningsblåsor.
Jag sitter i ett väntrum. Det kallas "Mellan arbeten" och är trist inrett med ljusgrå, kala väggar och dammiga plastväxter på rangliga glasbord.
Inte är stolen jag sitter på särskilt bekväm heller, men den är absolut nödvändig. Jag hade ju inte velat stå upp på osäkra ben i två månader.
Om ungefär tre veckor är min väntetid över, då slår siffran på monitorn över den där dörren till livet jag stirrat på så länge om till precis samma siffra som min knöliga kölapp visar.
Jag är inte särskilt rädd, det känns trots allt inte äkta. Snart hoppar någon på mig och skrattar elakt samtidigt som den avslöjar bluffen. Allt var en fet lögn. HAHA! Sitt du på din välgödda bakdel och ruttna i förtid.
Jag kanske är rädd ändå. Rädd för att vara fel och missförstå, rädd för det nya, att det faktiskt händer mig.
Äventyrarjaget är i konflikt med den konservativa lilla flickan som klamrar sig fast vid mitt inre. Snart klipper jag av flickans knotiga fingrar med en emotionell bultsax.
Det ska bli så vidrigt skönt.
I början av december far jag söderut för att säsongsarbeta i fyra månader. För vissa beresta, världsvana, kanske det ses som en bagatell, men för mig är det livsomvälvande.

Dofterna har bytt skepnad.
Det är höst.

Nedbäddad i sängen med en kraftig förkylning efter en hård festivalvecka(no alcohol just lööve).
Är nöjd

Kaksmulor i tänderna
Grus i skallen
Dagar går på rutin. Inte helt kasst.