förakt
Ordspyor, äkta spyor. Jag kan inte hejda mig själv längre. Jag går bärsärk, stormar fram, slåss och skriker ljudlöst. Biter huvudet av människor som menar väl, likt en svulstig och monstruös honsyrsa. Så många skeenden, jag ångrar, dols under lättsamma leenden. När tingen finns till hands förlägger jag dem i mörka gömmor. Rycks något ifrån mig faller jag samman. Fantasier förvränger förvildar. Håll käften.
Kommentarer
Trackback
