dagarna grå

Kom igår på mig själv med att noggrant tvätta och torka tvålpumpen i badrummet. En såndär billig engångs-tvålpump...
Vad hände med det stökiga slarviga jag som annars lufsade runt över smuligt golv och inte kunde bry ett dugg om det var lite skit i hörnet eller ett rent helvete? 
Stör mig också på att badrumsgolvet blir dammigt så snabbt och att spishällen flottas ner i av baconfett varje dag.
Jag antar att jag får vuxenpoäng nu? Ja, det känns ju kul... 
 
Spenderar annars dagarna med att hosta så fönstren skallrar och kväljningarna rullar genom gommen. Det är mindre bekvämt, och varje kväll tänker jag: i morgon är jag frisk!
Att en aldrig lär sig. Mina förkylningar håller ju i minst två veckor varje gång. Kanske är det en "glaset är halvfullt"-grej som jag vägrar släppa.
Har i alla fall bäljat i mig mängder med te nu i veckan. Förstår bara inte var det tar vägen, för särskilt kissnödigt har jag inte varit. Mysterium.
 
I övrigt:
JAG VILL HA EN KATT SÅ HIMLA MYCKET ATT DET GÖR ONT IBLAND!!!
(vet tyvärr inte källorna)

toe much pain

Inte mycket har hänt här på östfronten sedan sist vi sågs. Snön lade visserligen sin tunga röv över staden för några veckor sedan, och balkongdörren är barrikerad utifrån av isklumpssnö nedskottad från ovangrannens terass, men i stort är det lugnt och händelselöst.
Ja, förutom att jag opererade tån idag. 
En stortånagel bestämde sig nämligen för att (för tredje gången i mitt liv) gräva sig ner i nagelbädden och söndra, lagom i tid med att jag blivit någorlunda frisk från tidigare sjukdomar (Ironi, sluta. Det är inte kul). 
Det har räckt med en lätt stöt mot tåstackarn och jag upplöses i smärta. Strålande, bultande fuck i helvete-smärta. 
Jag Hatar Nageltrång Av Hela Mitt Hjärta.
 
Nu är det i alla fall löst, mycket snabbare än vad jag trodde. Hurra!
När jag gick till vårdcentralens drop in idag var jag beredd på att få en op-tid efter nyår, om väldigväldig tur, nu i veckan.
Så säger läkaren: Ahmen då opererar vi väl direkt =)...
Bedövningen ville inte riktigt ta trots dubbel dos och jag kunde känna hur läkaren klippte ner kanten på nageln, men det är sådant en får tåla. Jag intalade mig bara gång på gång att jag är extremt tuff och har världens högsta smärttröskel.
Sedan var det bara att stappla(efter att ha yrslat och mått illa en stund på sjukhusbädden) hem med ett tjockt förband nergosat i skon. Jag kände mig som en mycket åldrad dam med brutet lårben (fast i foten då).
 
Har för övrigt tackat ja till jobb i morgon. Det ska nog gå, på värktabletter. (Jaja, jag är dum i huvudet)
 

hem. bort. hem.

 
 
 
 

den bästa sommaren

Förbirusad sommar.
Aldrig förr har jag målat mig så mycket i ansiktet med vattenfärg och sedan tvingats klämma blårödsvartgul färg ur uttorkade porer.
Förutom den givande sysselsättningen har jag lärt känna ett hundratal barn, lekt utomhus mest hela dagarna, bajsat dasstunnorna fulla, badat i sådan iskyla att det givit mig en lätt dödslängtan, bastat huden kräftröd och mosig, käkat korvkorvkorv(vego), pysslat, sovit dåligt, sovit bra, knåpat, trasslat, bråkat, flinat, retat, dansat, letat, hoppat, ramlat och skrattat.
Om vi bortser från barndomens yra dans som numera enbart är suddiga minnen blott så var nog den bästa sommaren i mitt liv hittills- denna.
Inte så illa.

tillbaka?

Jag har återvänt från de döda. Eller snarare från en härligt ljus sommar i utedassens tecken.
Internetutkoppling och dator finns till hands, det doftar avgas och trängsel utanför mitt fönster och solen går inte längre ner över ett bräckt hav.
Jag kan självklart inte låta bli att sakna vår ö, saltsmakande hårtestar (ja, för jag brukar ju äta på mitt hår) och fotsulor svarta av smuts, men någon form av framtidsförhoppningar hägrar väl ändå där bortom arbetslöshet(s)en.
Vem uppskattar inte lite gammal hederlig paint-konst?
 
 
 

dagar via bilder

 
1, 2 & 3. Kort stopp i Laxå då vinden blåste rakt genom huvudet.
4. En våt W.
5. Jasminen blommar!
6. Blöta blad i lillstaden under efternervositet.
7. Mogen midsommar och grädde.
8. Lars Lerin-museet i Karlstad. Jag är betagen.
 
Dessvärre kan jag ännu inte flytta runt bilderna i den mån jag vill och de landar därför inte ultimat gällande färgkombinationer. Förmodar att blogg.se jobbar med detta (>:D fulsmiley).
 
 

slicka asfalten

På något vis har jag tagit hem ytterligare en vuxenmedalj(roligare än poäng), en såndäringa gällande bilkörning.
Jag är pipskriksglad samt aningen skrämd. Är jag redan här? Denna känsla trots fyra års "försening". Aldrig att åldersnojan låter en vila.
Inte trodde jag att en sådan ambivalens skulle välla fram heller. HURRA JAG KAN TA MIG VAAAAART JAG VILL och nu bidrar jag ytterligare till att täppa igen luftrören på moder jord, låt mig försvinna med en vindpust lösas upp i virvlande höstlöv.

Överlag är det väl ändå positivt? Ja det måste jag säga. Det känns kort och gott HELBALL att vara tillåten att framföra en stor best längs vägarna som hostar ut stickande avgaser.
Vi borde skåla i champagne!
Nej vänta här nu, det går inte. Jag ska ju köra sen.
 
En liten teckning som förklarar saken.
 
 

flipperspel

Det surrar och tickar bakom tapet, gips, plast.
Skvallrande hjärtan slår tusen slag i smutsen och dammet inuti väggfläkten. Jag vrider mig under lakanen som nu intagit tunga och kvava former. Längtar bort och hem.
Vad varmt det är. Vilka långa nätter.
Vad är det för ny trend att mitt i sömnen avbryta och således prokrastinera morgondagens besvär genom försovning? Jag tyar icke länge till.


elakt mästarsinne (...)

Det blåser så nedrans att jag inte ens vill sticka nosen utanför dörren, rädd för att bli svedd av lite regn å rusk.
Tro mig, blås och tut och vinande vindar är något jag i vanliga fall helhjärtat går in i. Jag ä-l-s-k-a-r när regnet dånar mot altantaket och alla skrik inuti i förhållande blir till viskningar. Men idag är inte som andra stormdagar, för lillan har gått och blitt sjuker (ja lillan är då jag... inga ungar här inte).
En förkylning (som snarare tär på psyket än på fysiken) har bosatt sig i hals och huvud. Då är det väl inte särskilt klokt att svänga sina lurviga i kylväder?
Jag längtar i alla fall ut till det där vilda, och jag önskar att jag fick vara vindstyrka och bladkittlare för en stund. Styra om människors välkammade frisyrer och blåsa paraplyer bakåfram uppåner.
Det är något med att vänligt jävlas som jag inte kan låta bli att roas av. Energin spritter i mig bara jag tänker på diverse rackartyg, speciellt sådana av smått(ja alltså; SMÅTT!) manipulativ form som den utsatte aldrig får reda på.
Att söndra för andra är ingen hit, men att tufsa till och förvirra någons tankevärld i några sekunder gapgarvar och smygfnissar jag så gärna åt, även när jag ser andra leka med denna lilla härskarteknik.

Är det sånthär en bör hålla tyst om?



hej hå och en flaska med rom

I tidsåldrar har jag skeppats mellan sommarstockholm och piluttastaden, in i skogen, upp i höghusen. Ett enda virrvarr av intryck, personer, platser.
Det är något njutningsfullt i att kastas av och han på händelsehavet, samtidigt blir jag så trött så trött i armarna av att hålla seglet uppe.
Intrycken går på högvarv.

I övrigt så måste det bli ändring här. Hur deprimerande kan en skriva egentligen?
Om någon lärde känna mig enbart genom bloggen skulle denne förmodligen tro att jag var en moloken liten figur som mestadels sitter inne i sitt tjyffe och glor med hålig blick ut genom fönstret på en ondskefull värld.
Det må så vara i perioder, men utomstående klagar oftast på att jag är så djävla glad jämt, och nog för att cynismen och en viss ton av bitterhet då och då kommer på besök, men till syvende och sist är jag nästintill extrem gällande PEPPEN PÅ LIVET. Ett riktigt paket av rörelse, gapskratt och virrvarrsförvirring.
Sådär lagom irriterande och klämkäck.

Vilken sen presentation.

Bilder från de senaste dagarna:








Synen ovan gav mig verkligen en chock.
Naivt nog hade jag föreställningen om att INGENTING förändrats i piluttastaden sedan jag for. Det tuggar ju alltid på i samma takt, relativt trist och vardagligt. Så möttes jag av den där bilden. Sädessilosarna som alltid funnits, de som alltid tornat upp sig över husen som stora Hemuler, var nu puts väck pulver (the horror osv).
Jag stannade mitt i steget, började skratta av förvåning.
Mäh hallå döh, va ä dä här för knasi idé att ta dän våra fejna silosar!? ropade den konservativa byfånen inifrån.
Men det gör väl egentligen ingenting, de var gamla och stod tomma.




var dag är en kamp, eller?

Kreativiteten och fantasin samsas om det trånga utrymmet i mitt huvud, söker förväntansfullt efter minsta tecken på rörelse från min sida.
Kroppen är stark, kroppen är tung. Den ser hellre att vi alla spenderar dagen i sängen och soffan, mumsandes på diverse onyttiga födoämnen. Växa sig tyngre och bredare.
Så kommer energin studsandes genom fönstret. Den har just sprungit några varv runt huset, vill att vi ska hänga på. Kom igen Kom igen Kom igen Kom igen Kom igen! mässar den högt.
Kroppen suckar trött och vänder sig slött under dammigt täcke. Snälla kan vi inte sova lite till?
Nej nej NEJ, ojojoj vi ska leka vi ska dansa vi ska slicka golvet och hoppa högst! energin är otålig, knuffar och bökar på kroppen. Försöker skapa ringar på vattnet.
Vi känner mer för att måla och skriva en liten stund. viskar fantasin inifrån och kreativiteten nickar blygt.
Ameh, orka! stönar kroppen samtidigt som den med slappa armar håller nere en skakande, kokande energi. Jag är starkast, jag bestämmer.
Tystnad uppstår, förvirrade blickar.
Plötsligt, ur ingenstans attackerar kreativiteten kroppen, vansinnig och sprudlande vevandes. Tumult utbryter och slagsmålet är igång.


ingen lämnas kvar

Snabbspolning. Månader som försvunnit under tjocka lager av snö. Fram ur tö kommer hem.
Att en plats kan vara så omfamnande trygg samtidigt så iskallt kramande.
Jag är fortfarande ambivalent inställd, velande.
Hur många kilon har jag lagt på mig egentligen under denna tröttande semester? Sju, åtta, hundra.
Jag är full av schnitzel och som alltid, förbryllelse.


skuld

När man börjar må bättre efter en dålig period, varför blommar då skammen och skuldkänslorna över att ha betett sig svagt upp på tankeängen? Tar över likt ogräs.
Jag behöver en riktigt skarp lie samt ättika i sprayflaska.

Trädstudie från sommaren. Helt orelaterad, men jag upptäckte den nyss i mitt arkiv(höhö).



så mycket bättre

Det som jag trodde var början på helvetet sinade så småningom för att nu vara nästintill helt borta.
Jag skäms en aning när jag tänker på det, men att utsätta sig själv för en mental köttyxa och sen festa fyra dagar i rad.. Det är kanske inte det klokaste.

Hehe.



den avoga städerskan

Smutskläder korvar sig i hörnen under tunna dammslöjor. Det krispar lätt under hennes fötter när hon rör sig över röran. Brödsmulor och sönderrivna pappersbitar, knöliga från avdunstad väta, dansar runt bara tår i takt till röstmelodier. Ursprungsljud.
Golvet som en gång var skinande nytt har nu givit upp och knarrar fram trötta klagosånger. En önskan om fräschör.
Det blir senare skrattar hon, när jag har mer tristess att spendera på dödfödda göromål. Vi tar det en annan gång, en annan tid.
Tunna hårsnoddar viras runt bruna lockar med flinka fingrar och hon kysser spegeln adjö en sista gång innan dörren öppnas mot våren.

felicia adjö, vi måste alla dö


Stress inför hemvändardagen. Att lämna allt och alla bakom sig, inte veta om eller när vi kommer ses igen. Det blir alltid på det viset. Vi lovar och vi överdriver, men sedan försvinner löften med tid och förändring. Jag är inte bra på att uppfylla önskningar. Telefonen ligger död på nattduksbordet, påminner om små måsten och kansken. Saker som kunde bli om jag bara var någon annan.

trasiga ideal


I väntan på sommaren hetsar jag upp mig över armhålehårs-debatten.
Det gör så störade ont att ens tänka på det. Jag kan inte formulera mig angående sådana människor.
Vad ger dem rätten?

Låt folk ta egna beslut behandlande sitt kroppshår!
Sluta förtrycka och fördumma mänskligheten!
ARGhghhg!

jävlar

Det är svårt att skriva när det som kommer upp antingen är för brännande privat eller för plastigt och glatt.

Jag kan i vilket fall som helst framföra att jag jagat in mig själv i ett hörn och nu står fallen inför andra människors känsloliv.
Det är aldrig riktigt meningen, jag vet inte vad det är jag gör som får dem att fjättras vid tanken på att vara min, att jag ska vara deras.
Samtidigt levererar sanningen lavett efter lavett, blickar argt tillbaka ur spegeln. Jag förstår ju egentligen. Jag vet att jag enbart gör det i ett egoistiskt syfte. Denna beroendeframkallande bekräftelse.
Nu blev det lustigt avslöjande ändå.

kroppen faller men synen är klar

När jag åtog mig den här uppgiften, detta arbete, trodde jag aldrig att det skulle vara så tungt, så fysiskt och psykiskt krävande.
Jag var nog rätt naiv inför mina egna reflektioner angående mänskligheten. Jag vet ju faktiskt alla redan hur krävande det kan vara att leva mitt i svängen, bland folk.
Ändock är jag Så Jävla Glad att jag tog mitt pick och pack och drog, och jag går fortfarande till jobbet med ett fett leende på läpparna.
Min kropp är en säck potatis. Rutten potatis.
Jag ska vara ärlig, kosten har inte varit den bästa på sistone och alkoholintaget är relativt rikligt i jämförelse med hur mycket vila jag får. Knän och leder värker, magen morrar och huden stramar väderbitet.
Det ska bli ändring på det nu. Jag måste för att orka.

Annars är allt kalas!


ny på jobbet

Barnen stod på led förväntasfulla okoncentrerad.
Med hjälp av engelska för oförstående öron och knackig låtsastyska beskrev jag en enkel övning.
"Så ungar, en riktigt fin snöplog i slalom. Det klarar väl ni?"
Stort leende och överentusiasm.
Lätta nickningar och glasartade förvirrade blickar som svar.
Jag åkte först och visade på mina (i förhållande) jätteskidor, barnen följde vingligt efter osäkra på om de skulle överleva dagen.
"ALLE KINDER ZUSAMMEN, SEHR GUT, SUUUPPPEEEEER" ekade över backen (som knappt är en backe, snarare ett fält, så platt att det nästan blir konkavt).
Vi åkte runt konor i glada färger, långsamt och metodiskt.
"Händer auf den(eller var det dem/der/das?) knie-någonting! GUUuuUUUuuuT!"
Det här gick ju faktiskt riktigt utmärkt, funderade jag. De lyssnar och de anammar metoden. Ja, jag är nog världens bästa lärare nästan. Alltid redo att fylla kunskapstörstande hjärnor med information om hur man svänger samtidigt som man sträcker ut armarna likt ett flygplan. Perfekt!
Så föll ett första barn, sedan nästa. Plötsligt låg alla utspridda över snön, i liften, bakom materialförrådet, i sporadiska högar skrikandes och skrattades på tyska, engelska, holländska, ja vad fan som helst.
Ingen panik, det är sådant som händer, mässade jag tyst för mig själv samtidigt som jag kastade upp unge efter unge på fötter och brölade "AUFSTEHEN, OPPSTAAN, STAND UP, ÖEEHHEEEmen lyssna då för helv..."
De fortsatte falla, som dominobrickor. Jag bet mig i tungan och plockade upp fem ungar i ett nafs.
Okej, det är inte hela världen, deras föräldrar är i alla fall inte här och klagar.
Så lyfte jag blicken upp mot backens(fältets) början och snart kunde jag urskilja, längs med horisonten, suddiga figurer i snöfallet. Föräldraarmén kom tågande.

Tidigare inlägg
RSS 2.0