makrokosmos

Soffsittning igen, torrsvettandes och yr. På vänster sida i den gråmelerade tygsoffan; fotbollsengagerade familjemedlemmar, på höger sida; en brusande livfull tv.
Jag kan inte avgöra vart blicken skall vila och hänger den därför åt vårt smuliga soffbord, ringmärkt av tusentals hettande temuggar. Tankarna efter helgen går i ett, omkring varandra i dans.

Innerst inne vet jag att det inte är något ovanligt, att det enbart är en produkt av instinkt och knäppa kopplingar i hjärnan (trademark). Men blundar jag riktigt hårt och slår bort alla bevis och all cynism så finns fantasin där, ett sjungande frodigt träd som bara växer. Underskönt.
Så läser jag texter om människor som älskat, människor som levt av varandra men ändock snittat upp halspulsådern i hela sin värld. Då vrider rädslan tag runt hjärtat och jag andas oroligt flämtande, söker lugn i cynismen.
Det som håller mig så varmt nu och fyller dagen med envis säkerhet kan imorgon vara skrumpnat likt torra små löv, en vag påminnelse.

Det är irrationellt tänkande och mynnar inte ut i vinst. Ändock förbannar jag mig själv så även den andra.
Jag vill inte känna, trots att det glädjetjuter i magen. Hur vågar du få mig att tycka om dig?
En dag kommer det göra ont och då vet jag inte vad jag gör.