jävlar

Det är svårt att skriva när det som kommer upp antingen är för brännande privat eller för plastigt och glatt.

Jag kan i vilket fall som helst framföra att jag jagat in mig själv i ett hörn och nu står fallen inför andra människors känsloliv.
Det är aldrig riktigt meningen, jag vet inte vad det är jag gör som får dem att fjättras vid tanken på att vara min, att jag ska vara deras.
Samtidigt levererar sanningen lavett efter lavett, blickar argt tillbaka ur spegeln. Jag förstår ju egentligen. Jag vet att jag enbart gör det i ett egoistiskt syfte. Denna beroendeframkallande bekräftelse.
Nu blev det lustigt avslöjande ändå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0