makrokosmos

I tidsåldrar har jag skeppats mellan sommarstockholm och piluttastaden, in i skogen, upp i höghusen. Ett enda virrvarr av intryck, personer, platser.
Det är något njutningsfullt i att kastas av och han på händelsehavet, samtidigt blir jag så trött så trött i armarna av att hålla seglet uppe.
Intrycken går på högvarv.

I övrigt så måste det bli ändring här. Hur deprimerande kan en skriva egentligen?
Om någon lärde känna mig enbart genom bloggen skulle denne förmodligen tro att jag var en moloken liten figur som mestadels sitter inne i sitt tjyffe och glor med hålig blick ut genom fönstret på en ondskefull värld.
Det må så vara i perioder, men utomstående klagar oftast på att jag är så djävla glad jämt, och nog för att cynismen och en viss ton av bitterhet då och då kommer på besök, men till syvende och sist är jag nästintill extrem gällande PEPPEN PÅ LIVET. Ett riktigt paket av rörelse, gapskratt och virrvarrsförvirring.
Sådär lagom irriterande och klämkäck.

Vilken sen presentation.

Bilder från de senaste dagarna:







Synen ovan gav mig verkligen en chock.
Naivt nog hade jag föreställningen om att INGENTING förändrats i piluttastaden sedan jag for. Det tuggar ju alltid på i samma takt, relativt trist och vardagligt. Så möttes jag av den där bilden. Sädessilosarna som alltid funnits, de som alltid tornat upp sig över husen som stora Hemuler, var nu puts väck pulver (the horror osv).
Jag stannade mitt i steget, började skratta av förvåning.
Mäh hallå döh, va ä dä här för knasi idé att ta dän våra fejna silosar!? ropade den konservativa byfånen inifrån.
Men det gör väl egentligen ingenting, de var gamla och stod tomma.