dagarna grå
Kom igår på mig själv med att noggrant tvätta och torka tvålpumpen i badrummet. En såndär billig engångs-tvålpump...
Vad hände med det stökiga slarviga jag som annars lufsade runt över smuligt golv och inte kunde bry ett dugg om det var lite skit i hörnet eller ett rent helvete?
Stör mig också på att badrumsgolvet blir dammigt så snabbt och att spishällen flottas ner i av baconfett varje dag.
Jag antar att jag får vuxenpoäng nu? Ja, det känns ju kul...
Spenderar annars dagarna med att hosta så fönstren skallrar och kväljningarna rullar genom gommen. Det är mindre bekvämt, och varje kväll tänker jag: i morgon är jag frisk!
Att en aldrig lär sig. Mina förkylningar håller ju i minst två veckor varje gång. Kanske är det en "glaset är halvfullt"-grej som jag vägrar släppa.
Har i alla fall bäljat i mig mängder med te nu i veckan. Förstår bara inte var det tar vägen, för särskilt kissnödigt har jag inte varit. Mysterium.
I övrigt:
JAG VILL HA EN KATT SÅ HIMLA MYCKET ATT DET GÖR ONT IBLAND!!!
(vet tyvärr inte källorna)
toe much pain
Inte mycket har hänt här på östfronten sedan sist vi sågs. Snön lade visserligen sin tunga röv över staden för några veckor sedan, och balkongdörren är barrikerad utifrån av isklumpssnö nedskottad från ovangrannens terass, men i stort är det lugnt och händelselöst.
Ja, förutom att jag opererade tån idag.
En stortånagel bestämde sig nämligen för att (för tredje gången i mitt liv) gräva sig ner i nagelbädden och söndra, lagom i tid med att jag blivit någorlunda frisk från tidigare sjukdomar (Ironi, sluta. Det är inte kul).
Det har räckt med en lätt stöt mot tåstackarn och jag upplöses i smärta. Strålande, bultande fuck i helvete-smärta.
Jag Hatar Nageltrång Av Hela Mitt Hjärta.
Nu är det i alla fall löst, mycket snabbare än vad jag trodde. Hurra!
När jag gick till vårdcentralens drop in idag var jag beredd på att få en op-tid efter nyår, om väldigväldig tur, nu i veckan.
Så säger läkaren: Ahmen då opererar vi väl direkt =)...
Bedövningen ville inte riktigt ta trots dubbel dos och jag kunde känna hur läkaren klippte ner kanten på nageln, men det är sådant en får tåla. Jag intalade mig bara gång på gång att jag är extremt tuff och har världens högsta smärttröskel.
Sedan var det bara att stappla(efter att ha yrslat och mått illa en stund på sjukhusbädden) hem med ett tjockt förband nergosat i skon. Jag kände mig som en mycket åldrad dam med brutet lårben (fast i foten då).
Har för övrigt tackat ja till jobb i morgon. Det ska nog gå, på värktabletter. (Jaja, jag är dum i huvudet)
hem. bort. hem.
den bästa sommaren
Förbirusad sommar.
Aldrig förr har jag målat mig så mycket i ansiktet med vattenfärg och sedan tvingats klämma blårödsvartgul färg ur uttorkade porer.
Förutom den givande sysselsättningen har jag lärt känna ett hundratal barn, lekt utomhus mest hela dagarna, bajsat dasstunnorna fulla, badat i sådan iskyla att det givit mig en lätt dödslängtan, bastat huden kräftröd och mosig, käkat korvkorvkorv(vego), pysslat, sovit dåligt, sovit bra, knåpat, trasslat, bråkat, flinat, retat, dansat, letat, hoppat, ramlat och skrattat.
Om vi bortser från barndomens yra dans som numera enbart är suddiga minnen blott så var nog den bästa sommaren i mitt liv hittills- denna.
Inte så illa.
tillbaka?
Jag har återvänt från de döda. Eller snarare från en härligt ljus sommar i utedassens tecken.
Internetutkoppling och dator finns till hands, det doftar avgas och trängsel utanför mitt fönster och solen går inte längre ner över ett bräckt hav.
Jag kan självklart inte låta bli att sakna vår ö, saltsmakande hårtestar (ja, för jag brukar ju äta på mitt hår) och fotsulor svarta av smuts, men någon form av framtidsförhoppningar hägrar väl ändå där bortom arbetslöshet(s)en.
Vem uppskattar inte lite gammal hederlig paint-konst?
dagar via bilder
1, 2 & 3. Kort stopp i Laxå då vinden blåste rakt genom huvudet.
4. En våt W.
5. Jasminen blommar!
6. Blöta blad i lillstaden under efternervositet.
7. Mogen midsommar och grädde.
8. Lars Lerin-museet i Karlstad. Jag är betagen.
Dessvärre kan jag ännu inte flytta runt bilderna i den mån jag vill och de landar därför inte ultimat gällande färgkombinationer. Förmodar att blogg.se jobbar med detta (>:D fulsmiley).
slicka asfalten
På något vis har jag tagit hem ytterligare en vuxenmedalj(roligare än poäng), en såndäringa gällande bilkörning.
Jag är pipskriksglad samt aningen skrämd. Är jag redan här? Denna känsla trots fyra års "försening". Aldrig att åldersnojan låter en vila.
Inte trodde jag att en sådan ambivalens skulle välla fram heller. HURRA JAG KAN TA MIG VAAAAART JAG VILL och nu bidrar jag ytterligare till att täppa igen luftrören på moder jord, låt mig försvinna med en vindpust lösas upp i virvlande höstlöv.
Överlag är det väl ändå positivt? Ja det måste jag säga. Det känns kort och gott HELBALL att vara tillåten att framföra en stor best längs vägarna som hostar ut stickande avgaser.
Vi borde skåla i champagne!
Nej vänta här nu, det går inte. Jag ska ju köra sen.
En liten teckning som förklarar saken.
på en vägkrog någonstans i avlånga landet
Slitna kantstötta matbrickor på vingligt bord. Vi sitter här halva familjen och väntar på föda. Det doftar av överkokt potatis och ingrott gammalt kaffe.
Jag är så rastlös att det spritter i benen, plötsliga rörelser.
Alla dessa små samhällen att passera, vem bor där? Och varför är det så långt till Karlstad?
fortsatt
flipperspel
Det surrar och tickar bakom tapet, gips, plast.
Skvallrande hjärtan slår tusen slag i smutsen och dammet inuti väggfläkten. Jag vrider mig under lakanen som nu intagit tunga och kvava former. Längtar bort och hem.
Vad varmt det är. Vilka långa nätter.
Vad är det för ny trend att mitt i sömnen avbryta och således prokrastinera morgondagens besvär genom försovning? Jag tyar icke länge till.
fotografier
De senaste två veckorna har sett ut såhär genom mobilkameran.
Födelsedagsfrukost för pappa. En bör se lyxen i att ha smör å bröd å fil på bordet var dag.
Sommarängen har anlänt i ingemanslandet mellan vår och grannarnas gård.
Jag var i Stockholmen ett tag. Det regnade.
Luktade på blommer.
Åt annan frukost.
Brödmängd.
"Bread makes you fat"
"Does bread make you fat?!"
Mer blomdoft.
Att knoga med pappersarbete är kanske inte det jag är bäst på trots allt. Mög.
En natt åkte mamma och jag till akuten då min strupe vägrade svälla av under en förkylning. Det var en mycket obehaglig händelse, men när vi äntligen fick återvända hem sken morgonsolen vackert genom askens grenverk och jag kunde andas ganska fritt igen.
Jag tänkte mycket på byn långt borta. Väger för och emot. Att återvända eller inte återvända.
Åter i Stockholmen, här på promenad i Midsommarkransen.
Blommer att binda i midsommarkransen..
Och gatukonst.
Promenadpatrullen.
Födelsedagsfrukost för pappa. En bör se lyxen i att ha smör å bröd å fil på bordet var dag.
Sommarängen har anlänt i ingemanslandet mellan vår och grannarnas gård.
Jag var i Stockholmen ett tag. Det regnade.
Luktade på blommer.
Åt annan frukost.
Brödmängd.
"Bread makes you fat"
"Does bread make you fat?!"
Mer blomdoft.
Att knoga med pappersarbete är kanske inte det jag är bäst på trots allt. Mög.
En natt åkte mamma och jag till akuten då min strupe vägrade svälla av under en förkylning. Det var en mycket obehaglig händelse, men när vi äntligen fick återvända hem sken morgonsolen vackert genom askens grenverk och jag kunde andas ganska fritt igen.
Jag tänkte mycket på byn långt borta. Väger för och emot. Att återvända eller inte återvända.
Åter i Stockholmen, här på promenad i Midsommarkransen.
Blommer att binda i midsommarkransen..
Och gatukonst.
Promenadpatrullen.
att formas
Här är ett stycke jag skrev på ett forum alldeles nyligen. Texten kom ur en diskussion gällande den generella trivseln på högstadiet. Jag har gjort några ändringar, dels för att jag gillar finslipning men också för att passa bättre in i bloggformatet.
Jämfört med många andra hade jag det bra på högstadiet.
Och med bra menas inte att jag glatt trallade till skolan var dag och skattade mig lycklig tillsammans med ett tryggt kompisgäng, nöjd och tillfreds.
Nej, här betyder "bra" att jag klarade mig undan dagliga glåpord, våld, förnedring och att stötas ut.
Ibland blev jag kallad för plugghäst och ganska ofta för surkärring av några killar i klassen som inte kunde ta att jag ifrågasatte dem då och då, men de var småflugor, lätta att vifta bort.
Jag hade min lilla blyga grupp med vänner och vi gottade oss i våra egna små dramor, men det var aldrig någon organiserad mobbing tack och lov.
Min klass var rakt igenom mycket lugn och relativt skonad från dumheter, dock hade vi ungefär noll sammanhållning, noll engagemang. Ett allmänt pisstråkig gäng helt enkelt.
Så långt allt väl!
Men jag hatade det ändå. Jag hatade inifrån och ut.
Det var så ensamt och äckligt. Trots att jag hade vänner var jag så otroligt ensam och rädd.
Ingenting gemensamt att finna annat än osäkerheten.
Jag hade ångest ungefär varje dag från sexan till slutet av nian. Ingen såg det, och jag sade ingenting, för jag ville inte vara till besvär.
Lärarna betraktade mig som duktiga flickan med långt blont hår och ett försiktigt leende.
Inuti: röta, bärsärk och existentiell ångest.
Att gå där i korridorerna och stöta ihop med söndersminkade fjortisar med stringen upp till öronen, bröliga finniga grabbar, att se de tysta mössen slinka förbi längs väggen med rädd blick, att betrakta de som slogs för att ta sig uppåt, se paniken hos de som förgäves köpte rätt kläder och kunde det rätta tugget men ändå inte blev populära. Det var vidrigt och sorgligt.
Infekterade människor i horder, och jag var tydligen en av dem.
Jag kände mig inte bara främmande inför allt högstadiet hade att erbjuda utan även inför mig själv.
Denna inställning till skolan de första åren som tonåring är förmodligen inte helt ovanlig, och jag blir fortfarande förbannad över att tänka på hur många räddaosäkratrötta unga som trängs in i kvava klassrum dag efter dag, även när jag själv inte längre drabbas.
Jämfört med många andra hade jag det bra på högstadiet.
Och med bra menas inte att jag glatt trallade till skolan var dag och skattade mig lycklig tillsammans med ett tryggt kompisgäng, nöjd och tillfreds.
Nej, här betyder "bra" att jag klarade mig undan dagliga glåpord, våld, förnedring och att stötas ut.
Ibland blev jag kallad för plugghäst och ganska ofta för surkärring av några killar i klassen som inte kunde ta att jag ifrågasatte dem då och då, men de var småflugor, lätta att vifta bort.
Jag hade min lilla blyga grupp med vänner och vi gottade oss i våra egna små dramor, men det var aldrig någon organiserad mobbing tack och lov.
Min klass var rakt igenom mycket lugn och relativt skonad från dumheter, dock hade vi ungefär noll sammanhållning, noll engagemang. Ett allmänt pisstråkig gäng helt enkelt.
Så långt allt väl!
Men jag hatade det ändå. Jag hatade inifrån och ut.
Det var så ensamt och äckligt. Trots att jag hade vänner var jag så otroligt ensam och rädd.
Ingenting gemensamt att finna annat än osäkerheten.
Jag hade ångest ungefär varje dag från sexan till slutet av nian. Ingen såg det, och jag sade ingenting, för jag ville inte vara till besvär.
Lärarna betraktade mig som duktiga flickan med långt blont hår och ett försiktigt leende.
Inuti: röta, bärsärk och existentiell ångest.
Att gå där i korridorerna och stöta ihop med söndersminkade fjortisar med stringen upp till öronen, bröliga finniga grabbar, att se de tysta mössen slinka förbi längs väggen med rädd blick, att betrakta de som slogs för att ta sig uppåt, se paniken hos de som förgäves köpte rätt kläder och kunde det rätta tugget men ändå inte blev populära. Det var vidrigt och sorgligt.
Infekterade människor i horder, och jag var tydligen en av dem.
Jag kände mig inte bara främmande inför allt högstadiet hade att erbjuda utan även inför mig själv.
Denna inställning till skolan de första åren som tonåring är förmodligen inte helt ovanlig, och jag blir fortfarande förbannad över att tänka på hur många räddaosäkratrötta unga som trängs in i kvava klassrum dag efter dag, även när jag själv inte längre drabbas.
fega funderingar
Soffsittning igen, torrsvettandes och yr. På vänster sida i den gråmelerade tygsoffan; fotbollsengagerade familjemedlemmar, på höger sida; en brusande livfull tv.
Jag kan inte avgöra vart blicken skall vila och hänger den därför åt vårt smuliga soffbord, ringmärkt av tusentals hettande temuggar. Tankarna efter helgen går i ett, omkring varandra i dans.
Innerst inne vet jag att det inte är något ovanligt, att det enbart är en produkt av instinkt och knäppa kopplingar i hjärnan (trademark). Men blundar jag riktigt hårt och slår bort alla bevis och all cynism så finns fantasin där, ett sjungande frodigt träd som bara växer. Underskönt.
Så läser jag texter om människor som älskat, människor som levt av varandra men ändock snittat upp halspulsådern i hela sin värld. Då vrider rädslan tag runt hjärtat och jag andas oroligt flämtande, söker lugn i cynismen.
Det som håller mig så varmt nu och fyller dagen med envis säkerhet kan imorgon vara skrumpnat likt torra små löv, en vag påminnelse.
Det är irrationellt tänkande och mynnar inte ut i vinst. Ändock förbannar jag mig själv så även den andra.
Jag vill inte känna, trots att det glädjetjuter i magen. Hur vågar du få mig att tycka om dig?
En dag kommer det göra ont och då vet jag inte vad jag gör.
Jag kan inte avgöra vart blicken skall vila och hänger den därför åt vårt smuliga soffbord, ringmärkt av tusentals hettande temuggar. Tankarna efter helgen går i ett, omkring varandra i dans.
Innerst inne vet jag att det inte är något ovanligt, att det enbart är en produkt av instinkt och knäppa kopplingar i hjärnan (trademark). Men blundar jag riktigt hårt och slår bort alla bevis och all cynism så finns fantasin där, ett sjungande frodigt träd som bara växer. Underskönt.
Så läser jag texter om människor som älskat, människor som levt av varandra men ändock snittat upp halspulsådern i hela sin värld. Då vrider rädslan tag runt hjärtat och jag andas oroligt flämtande, söker lugn i cynismen.
Det som håller mig så varmt nu och fyller dagen med envis säkerhet kan imorgon vara skrumpnat likt torra små löv, en vag påminnelse.
Det är irrationellt tänkande och mynnar inte ut i vinst. Ändock förbannar jag mig själv så även den andra.
Jag vill inte känna, trots att det glädjetjuter i magen. Hur vågar du få mig att tycka om dig?
En dag kommer det göra ont och då vet jag inte vad jag gör.
respekt och Zlatan
Dagen har hamnat i dålig dager...
Det blev lite för mycket av det onda inatt och jag läste "Jag är Zlatan" maniskt, tvångsmässigt, tills jag däckade med boken över ansiktet. Taktiken hämtad från förr om åren, den som då utövades med nötta och tummade gamla Bamse-tidningar.
Silvertejpa glada seriegubbar och fullitteratur på ångesten. Sov gott, i sömnen är du fri.
Det verkar för stunden.
När olyckan inte direkt träffar en själv, utan folk i ytterkanten av synfältet, människor man på avstånd tycker mycket om, då är det så svårt att finna rätt väg. Som utomstående och långt borta känna av vad de drabbade önskar, om de vill ha något alls.
Jag vet inte, kan inte.
Hur är det bästa sättet att agera?
Snus illustrerar situationen mycket bra:
Att vara klämd i en stol.
Det blev lite för mycket av det onda inatt och jag läste "Jag är Zlatan" maniskt, tvångsmässigt, tills jag däckade med boken över ansiktet. Taktiken hämtad från förr om åren, den som då utövades med nötta och tummade gamla Bamse-tidningar.
Silvertejpa glada seriegubbar och fullitteratur på ångesten. Sov gott, i sömnen är du fri.
Det verkar för stunden.
När olyckan inte direkt träffar en själv, utan folk i ytterkanten av synfältet, människor man på avstånd tycker mycket om, då är det så svårt att finna rätt väg. Som utomstående och långt borta känna av vad de drabbade önskar, om de vill ha något alls.
Jag vet inte, kan inte.
Hur är det bästa sättet att agera?
Snus illustrerar situationen mycket bra:
Att vara klämd i en stol.
elakt mästarsinne (...)
Det blåser så nedrans att jag inte ens vill sticka nosen utanför dörren, rädd för att bli svedd av lite regn å rusk.
Tro mig, blås och tut och vinande vindar är något jag i vanliga fall helhjärtat går in i. Jag ä-l-s-k-a-r när regnet dånar mot altantaket och alla skrik inuti i förhållande blir till viskningar. Men idag är inte som andra stormdagar, för lillan har gått och blitt sjuker (ja lillan är då jag... inga ungar här inte).
En förkylning (som snarare tär på psyket än på fysiken) har bosatt sig i hals och huvud. Då är det väl inte särskilt klokt att svänga sina lurviga i kylväder?
Jag längtar i alla fall ut till det där vilda, och jag önskar att jag fick vara vindstyrka och bladkittlare för en stund. Styra om människors välkammade frisyrer och blåsa paraplyer bakåfram uppåner.
Det är något med att vänligt jävlas som jag inte kan låta bli att roas av. Energin spritter i mig bara jag tänker på diverse rackartyg, speciellt sådana av smått(ja alltså; SMÅTT!) manipulativ form som den utsatte aldrig får reda på.
Att söndra för andra är ingen hit, men att tufsa till och förvirra någons tankevärld i några sekunder gapgarvar och smygfnissar jag så gärna åt, även när jag ser andra leka med denna lilla härskarteknik.
Är det sånthär en bör hålla tyst om?
Tro mig, blås och tut och vinande vindar är något jag i vanliga fall helhjärtat går in i. Jag ä-l-s-k-a-r när regnet dånar mot altantaket och alla skrik inuti i förhållande blir till viskningar. Men idag är inte som andra stormdagar, för lillan har gått och blitt sjuker (ja lillan är då jag... inga ungar här inte).
En förkylning (som snarare tär på psyket än på fysiken) har bosatt sig i hals och huvud. Då är det väl inte särskilt klokt att svänga sina lurviga i kylväder?
Jag längtar i alla fall ut till det där vilda, och jag önskar att jag fick vara vindstyrka och bladkittlare för en stund. Styra om människors välkammade frisyrer och blåsa paraplyer bakåfram uppåner.
Det är något med att vänligt jävlas som jag inte kan låta bli att roas av. Energin spritter i mig bara jag tänker på diverse rackartyg, speciellt sådana av smått(ja alltså; SMÅTT!) manipulativ form som den utsatte aldrig får reda på.
Att söndra för andra är ingen hit, men att tufsa till och förvirra någons tankevärld i några sekunder gapgarvar och smygfnissar jag så gärna åt, även när jag ser andra leka med denna lilla härskarteknik.
Är det sånthär en bör hålla tyst om?
